Gillar ni novellen? Bara undrar?

Onödigt inlägg -.-'

Lexi kom ut snubblande på höga klackar och hon stängde dörren med ett brak efter sig.

”Oh” hon hoppade till och kom fram till mig. ”Abby” hon sjönk ner bredvid mig och la handen över mina darrande axlar.

”Kan vi åka hem?” snörvlade jag och hon nickade.

”Jag ringer och frågar om killarna kan hämta oss”

”Nej, Harry kommer bli så orolig” jag drog bort tårarna med utsidan av handen medan Lexi drog upp sin mobil.

”Då ringer jag Niall” hon fick en glimt i ögat när hon sa hans namn, men jag kunde inte tänka på något annat än Ben. Min förredetta pappa.

Innan jag hunnit protestera höll hon mobilen mot örat och började prata halvt stressat med Niall. Jag knep ihop ögonen och bet mig i kinden för att inte skrika rakt ut hur jävla arg och trött jag var.

Alla tror att jag dragit en vinstlott som är ihop med Harry Styles och är kompis med One Direction. Visst, det har jag, men för mig är dem bara Harry, Niall, Liam, Zayn och Louis. Och när någon säger att den vill vara jag känner jag för att skratta. Det är inte lätt; alla fans som 24/7 går runt och hoppas att jag dör, alla minnen och tanken på att jag är sjutton och ska få ett barn. Jag vet inte vilket av dem som är mest skrämmande.

Jag kollade rakt ut i mörkret med  tårar rinnande ner för kinderna. Min värld faller samman, det finns ingen ljus som lyser upp mörkret. Vågorna av mina tårar har slagit sönder murarna och nu kan inget stoppa all ångest som fyller mig. Jag är blind – jag ser inga färger längre. Allt är grått och svart och trist.

Jag mådde illa och en smak av metall fyllde min mun. Hur det blev det såhär? Vad gick snett? Jag behöver svar som jag vet att jag aldrig kommer få. Jag tog en chans och jag kan inte klandra någon annan än mig själv. Jag försökte ignorera allt, men jag visste att det fanns där och nu har det slått tillbaka. Stort.

Harry’s Perspektiv:

”Hey babe” jag drog in Abby i en kram och pussade henne på näsan.

”Hej” svarade hon och försökte le, men jag såg att det var fake.

”Hur är det?” frågade jag oroligt, men jag försökte le bort det oroliga. "Du ser ledsen ut"

”Jag är bara trött”

”Okey..” mumlade jag och vi började gå mot starbucks. Abby hade ett par svarta jeans, en grå hoodie och en svart skinnjacka. Hon hade luvan över huvudet och håret låg över hennes axlar. På fötterna hade hon ett par vita converse  och hon hade en naturlig sminkning. Hon var vacker, med andra ord. Otrolig, något sorts mirakel.

Abby’s Perspektiv:

Jag och Harry klev in på starbucks och allas blickar flyttades till oss när någon i kön utropat ett ”herregud!”.

”Jag tar ett bort” sa jag och Harry nickade innan han ställde sig i kön och jag gick bort till ett ledigt bord längst in i ena hörnet. Jag såg på medan Harry beställde och när han tog bild med en tjej i fjorton års åldern. Han log hela tiden och det skärde i hjärtat av att jag inte också kunde vara så glad och positiv till allting. Man borde bli deprimerad av att vara med mig. Jag är verkligen tacksam över att ha Harry i mitt liv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

”Madame” Harry placerade en Chai latte framför mig med ett stort leende.

”Aaw” jag log och tog en klunk av det.  Harry flätade ihop våra fingrar och såg mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig” viskade han mjukt och jag log.

”Jag älskar dig också, Hazza” svarade jag och han smekte min hand med sin tumme.

”Jag menar allvar, du betyder verkligen hur mycket som helst för mig”

Några månader senare:

Jag stod lutad mot dörrkarmen medan jag kollade in i det gulliga rummet som gick i brunt och rosa. Bruna kuddar med rosa prickar prydde spjälsängen och längs med ena väggen stod det en byrå. Spjälsängen här inne var större än den i mitt och Harrys rum, men det var för att bebisen ändå kommer sova i sitt rum efter ett tag.

Två armar virades runt min midja och ett par läppar pressades mjukt mot min hals. Harrys kyss fick mig fnittrig och jag vände mig om med ett leende. Vår lägenhet var perfekt; inte för stor och inte för liten. Vi hade precis packat upp det sista och trots att jag gått runt i lägenheten flera gånger blev jag överraskad såfort jag gick in i ett rum. Bebisen skulle födas snart och det skrämde både mig och Harry, trots att han inte ville erkänna det. Han blev mer och mer nojjig över saker och han hade köpt fler nappflaskor än nödvändigt. Han var rädd att ”vi skulle ha missat någonting” trots att han såg att vi redan hade tre.

”Är du trött?” Jag nickade tyst och han tog min hand innan han ledde mig till sovrummet. Borsta tänderna hade vi båda gjort för länge sen.

Harry la sig bredvid mig i sängen och la armen över mig. Hans hand vilade på min mage och hans läppar trycktes försiktigt mot min axel.

”När imorgon ska killarna komma?” ”Elva” Harry log och jag kollade bak på honom. Jag drog min hand igenom hans lockar innan jag slöt ögonen. Han kysste mig och jag sneglade ner på min mage. Snart. Doktorerna hade sagt att jag skulle föda igår, men nejnej. Bebisen ville se mig och Harry på helspänn lite till

Jag skvätte försiktigt vatten i Nialls ansikte och hans ögonlock fladdrade till. Han stönade lågt och försökte le, men det såg mer ut som en grimas.

”Varför ligger jag på golvet?” frågade han hest och svagt. Jag ställde undan vattenglaset och vi alla såg ner på honom.

”Du svimmade” sa Louis forskande och Niall såg frågande på oss.

”Har du ont någonstans?”  frågade Zayn och Niall kände efter.

”Jag tror att jag kommer få en bula på bakhuvudet.. Men jag tror att jag är okej” han blinkade och vi alla pustade ut.

”Ska jag hjälpa dig upp?” Han nickade sakta och Liam tog tag i hans hand. Han drog upp Niall som stönade lågt.

”Jag ljög, jag tror att jag kan ha stukat handen..”

Han gick sakta och satte sig i soffan. Han sjönk ner bland kuddarna och jag höll menande upp telefonen.

”Ska jag ringa ambulans?” ”Ne, men jag ska ta ett glas vatten..” Niall började resa sig, men Louis skyndade sig om honom medan han sa åt Niall att sitta kvar.

Abby’s Perspektiv:

Det bankade på dörren och jag och Lexi såg samtidigt på varandra.

”Abigailey Palmer?” sa en mörk röst och jag stelnade till. ”Det är polisen”

”Shit, det är en fullgubbe utanför, ring polisen!” pep Lexi medan hon gick ner på knä.

”Jag tror att vi inte behöver ringa polisen, den är redan här” jag pekade mot dörren medan jag himlade med ögonen.

”Öppna dörren!”

Lexi började sakta krypa mot hallen och när hon väl var framme kikade hon ut ur titthålet. Hon flämtade till och sjönk ner igen innan hon snabbt kröp fram till mig.

”Han är fan fyrtio bast, ring polisen och säg att en våldtäcksman vill bryta sig in i lägenheten!”

”Lexi” viskade jag allvarligt. Hennes meningar fick mig faktiskt att bli rädd.

”Du får öppna” ”Nej, du får öppna varför ska jag öppna?”

”Vi gör det tillsammans” vi gick fram till dörren och öppnade den med säkerhetskedjan på. Jag kikade ut på mannen med polisuniform och skäggstubb utanför min dörr. Han kollade tillbaka på mig och jag tog reflexmessigt ett steg bak.

      (Tänk er att hon är 17)          (Tänk er att den svarta tåren inte är där)

”Uuhm.. Hej?” började jag nervöst och han sträckte på sig.

”Är du Abigailey Palmer?”

”Hurså?” undrade jag och han höll upp en polisbricka.

”Har du något emot att följa med till stationen?” frågade han och jag ryckte till.

”Varför då, ni tror väl ändå inte att jag har gjort något?” ”Nej, men din pappa sitter i domstolen eftersom vi har fått in ett anonymt brev om att han misshandlat dig och din mor. Vi behöver åtminstånde en av er där för att kunna fängsla honom.” ”F-fängsla?” stammade jag.

”Ja, det är ett allvarligt brott att misshandla ett barn och sin fru. Ja, det är ett brott att misshandla vem som helst. Kan du öppna dörren?” ”O-okej” viskade jag. Helt plötsligt kändes det som att jag var tio igen och ville börja gråta. Jag stängde dörren för att dra av haspen innan jag öppnade den helt igen.

Han gjorde en gest ut mot korridoren och jag stoppade fötterna i mina skor. Jag drog åt mig min väska och vinkade till mig Lexi som upprepade min process. Chockat följde vi efter honom ner till hans polisbil som vi sen hoppade in i. Jag såg upp mot killarnas lägenhet innan bilen började rulla.

Vi gick in i rättegångssalen och jag greppade tag i Lexis hand i full panik. Det var helt knäpptyst och golvet knarrade under våra fötter. Jag och Lexi satte oss på en bänk snett bakom pappa. Jag sneglade på honom och han kollade tillbaka på mig. Han hade en helt nollställd, kall blick. Den visade inga känslor. Jag svalde och såg fram på dommaren. ”Jaha, är alla samlade?” sa hon med hög, skrämmande stämma. Ett mummel fyllde salen och jag tog ett djupt andetag. ”Abby Palmer, kan du komma fram?” hon kollade ut över ”publiken” och hennes blick stannade på mig. Hon log ett lugnande leende och jag sökte svar i Lexis ögon. Hon mimade ett sätt dit honom och jag reste mig upp. Allas blickar landade på mig och jag stirrade ner i marken medan polisen som hämtat oss styrde mig till ett litet ”bås” bredvid dommarens. Jag satte mig ner och såg osäkert på Lexi. Hon log ett medlidande leende och jag försökte fylla lungorna med luft.

Jag harklade mig nervöst och började hålla på med mina händer för att försöka lugna ner mig. ”Så du är alltså dotter till Ben och Maja Palmer?” sa hon och jag nickade långsamt. ”Och han har misshandlat er i hur många år?” ”Protest!” pappas advokat reste sig upp med ett finger i vädret och jag sneglade upp på honom.

”Sitt ner i salen!” svarade dommaren barskt innan hon såg vänligt på mig.

”J-jag..” stammade jag och såg ut över salen. Min haka började darra och jag såg på Lexi. Hon såg på mig med blicken som sa jag finns här, du har inget att vara rädd för. ”Sen jag var tio”

Alla drog efter andan och jag kollade ner på min arm. Ett stort ärr löpte över min handled och jag drog i tröjkanten för att dölja det.

”Tio år” viskade någon som satt bredvid Lexi. ”Stackars flicka, sätt mannen i fängelse bums”

”Har du några ärr eller blåmärken eller något du kan visa oss?”

Jag tog ett djupt andetag. Det gäller nu, nu eller aldrig. Det är min tur att slå tillbaka. Jag vet att det är upp till mig på något sätt, att göra det rätta. Det är inte försent. Jag satte handflatorna på bänken framför mig och tryckte mig upp ur stolen. Tårarna vällde upp i ögonen och jag tvingades gå fram till dommaren. Men där stannade jag och stirrade ner i golvet. ”Du har ingenting att dölja för oss, Abby” sa hon med sin skarpa ton och jag hasade upp tröjärmen. Jag började med att visa henne ärret över handleden. ”Hur gick det till?” ”Är det verkligen nödvändigt, miss?” sa jag darrigt och hon såg på mig. Hon behövde inte säga något, utan jag drog bara ner tröjärmen.

”Han slog mig med en ljusstake” sa jag tyst och sneglade på pappa som stirrade tomt framför sig.

”Ack ack” sa dommaren. Hon lät som en anka som satt i halsen. ”Något mer?” Jag drog upp tröjan och blottade magen en bit. Jag visade blåmärket på min höft och hon såg menande på mig.

”Knytnäven”

Alla i publiken viskade upprört med varandra och en dam i femtioårsåldern satt och grät medan hon bad till gud att pappa och jag aldrig skulle ses igen så att han inte kunde skada mig.

”Är du färdig eller har du mer? Alla bevis kommer hjälpa till”

”Jag har fler, men jag visar gärna inte..” mumlade jag.

”Är du rädd, Abby?” sa hon högt och tydligt. ”För din pappa?” Jag såg på honom och en tår rann ner för min kind. Varför tvingade dem mig till det här?!

”..Lite..” pep jag och hon såg på mig.

”Och du vill inte att han ska få tag i dig?” frågade hon. Vad var det för fråga?! Han är trots allt min pappa.

”Jag vet inte..”

”Visa mig det andra märket är du snäll” sa hon och drog mig över armen för att visa att allt var okej.

”Hur vet du att jag har fler?” frågade jag och hon drog lite på munnen.

”Jag vill gärna säga att det är för att jag är proffesionell, men du sa det förut”

Jag drog upp mjukisbyxorna och visade mitt knä. Det var värst av alla sår jag hade. Alla drog efter andan och jag drog fingret över ärret. Just på det var huden sträv och blodrött blandat med blått.

”Det var en kniv..” sa jag och hon såg på pappa med blicken som sa är du seriös? En kniv?!

”Abby” pappas slutkörda, hesa röst ljöd genom salen och jag kollade snabbt på honom. ”Jag älskar dig och det måste du veta. Du är min dotter och kommer alltid att vara. Min lilla flicka. Kommer du ihåg när den där hästshowen kom till stan och du ville så gärna gå? Maja kunde inte ta med dig för att hon var allergisk för hästar och du grät i flera timmar. Jag kom hem från en av säsongens viktigaste matcher för att gå med dig. Kommer du ihåg det?” Jag nickade stumt medan tårarna rann ner för mina kinder. Jag fick en blick av dommaren som sa att jag kunde gå ner och sätta mig på bänken igen, vilket jag halft gjorde. Jag stannade på vägen och såg på pappa som fortsatte. ”Du satt på mina axlar och jag har aldrig sett dig så glad. Du var ivrig över den där showen i veckor. Jag kände mig som en pappa och jag kommer alltid vara din. Jag skulle aldrig göra illa min flicka som jag älskar mest i hela världen” Det jag trodde höll på att vara förlåtelse för min pappa byttes snabbt ut mot ilska. Säger han att han inte har gjort det han gjort?! Låter han dommaren tro att han faktiskt inte har gjort illa mig och förstört mitt liv? ”Du ljuger” viskade jag och han såg på mig.

”Abby, jag har inte gjort illa dig och din mamma” sa han med hög ton och jag tog ett steg bak.

”Du ljuger! Du har förstört mitt liv, det minsta du kan göra är att stå för det!” sa jag frustrerat.

”Är du hög eller? Varför skulle jag göra illa dig?” sa han och när jag inte svarade nästan skrek han:”Svara!”

”För att du är en självupptagen...” utbrast jag och knöt händerna för att inte skrika. Jag försökte komma på ett ord att använda. ”Råtta..!” avslutade jag och blev genast arg på mig själv. Råtta? ”Du bryr dig inte ett dugg om mig och du är inte alls min pappa! Jag skulle hellre bli av med min vänstra hand än att bli kallad din dotter” jag rusade ut ur salen och sjönk ner på en bänk utanför. Jag gömde ansiktet i händerna och vek mig på mitten medan jag grät av ilska.

Vad tycker ni om novellen? Själv tycker jag om den väldigt mycket ♥.♥

Jag lovar att nästa kapitel blir bra

Jag knackade på hos Abby och tio sekunder senare öppnade hon med ett leende på läpparna.

”Hey” log hon och jag tog tag i hennes midja. Jag drog henne till mig och kysste henne mjukt.

”Hey” svarade jag och hon log. Hon tog ett steg bak så att jag kunde komma in och jag tog hennes hand. Efter att ha stängt dörren efter mig följde jag med henne till vardagsrummet där hon redan ställt fram kaffe. Vi satte oss bredvid varandra i soffan och jag kunde inte undgå att lägga märke till hur hon placerade sin hand på sin mage, lite under naveln. Hennes mage hade faktiskt blivit stor nu, man kunde se att hon var med barn. Visserligen var det inte som att hon var i sjunde månaden direkt, men hon var i fjärde och då är den ändå rätt så stor.

”Du.. Hur ska vi, uhm.. Göra när bebisen kommer?” frågade hon och jag märkte hur obehaglig hon tyckte situationen var.

”Vad menar du?”

”Alltså.. Han eller hon måste ju vara med mig av olika anledningar men du ville ju typ också ta hand om den.. Eller hur?” hon kollade på mig medan hon bet sig löst i underläppen.

”Försöker du säga att du vill att vi flyttar ihop?” frågade jag med en smått road blick.

”Jag vet inte, försöker du säga det?” hon såg på mig och jag flinade stort.

”Du är jätte dålig på att fråga saker” sa jag och drog upp henne i mitt knä.

”Jag vet” fnissade hon och kysste min kind. Jag log och smekte hennes rygg medan jag kysste hennes hals. ”Det här är allvarligt” fortsatte hon och jag skrattade tyst.

”Vi kan väl prata mer senare?” frågade jag och hon sköt sig ifrån mig utan att flytta sig ur mitt knä.

”Vi kommer bara skjuta fram det. Jag har jätte många frågor. Som om det ska bli en överraskning om det är en kille eller tjej, eller om vi ska kolla det innan. Som om du tycker det blir lättare att flytta ihop, som hur du har tänkt göra med alla konserter i olika länder, som om du ens vill vara med och uppfostra barnet, som..” rabblade hon, men jag satte handen för hennes mun och kollade henne rakt i ögonen.

”Abby, jag älskar dig mest i hela världen. Och trots att det inte är en hel bebis ännu, så älskar jag den där också. Och jag tänker inte lämna er ensamma; jag tänker vara med och uppfostra barnet även om du vill eller inte” sa jag allvarligt och hon såg mig rakt i ögonen.

”Wow. Djupt.”

Jag slog henne löst på armen och hon spelade ledsen. ”Man får inte slå gravida kvinnor!”

”Du är ingen kvinna, älskling” svarade jag med ett flin och kysste henne på kinden. Nu spelade hon arg istället.

”Hallå, är jag ju visst. Jag fyller arton om några månader” protesterade hon och la armarna i kors.

”Du är fortfarande tonåring”

”Du med, arTON” sa hon och jag log.

”Men jag får flytta hemifrån och sånt”

”Vad ser det ut som att jag har gjort då?” fnös hon och jag bet mig i läppen.

”Vi kommer ingenvart av det här” sa jag och hon flinade.

”Tell me about it”

”Okej, rabbla de där frågorna igen” sa jag och lutade mig bak mot kuddarna. Hon virade benen runt min midja och placerade händerna på mina axlar innan hon funderade ett tag.

”Tycker du att vi borde flytta ihop?”

”Jag gör allt för att få vara nära dig så mycket som möjligt” svarade jag.

”Alltså är svaret..?” ”Ja.”

”Ska du flytta in i min lägenhet, jag i din eller ska vi köpa en ny?”

”En större”

”Okej. Vill du veta om det är en tjej eller kille på en sån där koll man måste gå på, eller vill du att det ska bli en överraskning?”

”Överraskning” min hand landade ovanför hennes byxant och jag kände hur hon rös till. Jag kunde inte låta bli att le, hon får mig alltid att le.

”Hur kommer du göra med alla konserter och turnéer?”

”Du och den lilla får följa med mig”

”Vem vill du ska bli gudförälder?” ”Vad exakt menas med det?”

”Vem som ska ta hand om barnet om vi dör”

”Men jag planerar inte på att lämna det”

”Men ifall att”

”Killarna och Lexi”

”Smart drag” flinade hon och jag log. ”Vill du vara med när jag föder?” fortsatte hon.

”Det beror på”

”Beror på vad?”

”Om jag får.”

”Du får om du vill” svarade hon och jag log snett.

”Då är det bestämt. Några fler frågor?”

”När vill du börja köpa barnvagn och sånt? I vilken månad?”

”Om vi bestämmer oss för att flytta ihop till en större lägenhet kan det ju vara bäst om vi gör det så snabbt som möjligt, så vi kan göra ett fint barnrum och sånt. Sen när det är någon månad kvar kan man handla dock kläder”

”Dock kläder?” hon höjde ögonbrynen och jag ryckte på axlarna.

”Same shit, dem är ju så små..!” flinade jag och hon log snett innan hon suckade lågt och lutade sin kind mot mitt bröst. Hon slöt ögonen och jag drog min hand igenom hennes hår.

”Jag är rädd..”

Jag såg ner på henne med en bekymrad blick, men hon såg inte på mig. ”Tänk om något går fel..”

”Allt kommer bli bra, Ab.” jag drog upp henne och tvingade henne att möta min blick.

”Tänk om det inte blir det då?”

”Vi klarar det ändå” jag log snett och hon kramade mig hårt.

Hejhej! Är ute med världens sötaste hundar nu. /';) skriver snart ett till kapitel av direction to love!

Hejhej!

Ni som inte fattat vad Msp är så är det Moviestarplanet, ett onlinespel. Kolla in det här vet ja!

Om du har det adda mig jag heter _STAR_3

Vet att jag skrivit många kapitel av direction to love men jag gillar novellen så mycket