Abby’s Perspektiv:

Jag låg vaken långt in på natten och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Det bästa som hänt i hela mitt liv hade jag släppt. Jag hade fixat ett slut på min och Harrys historia. Men jag älskade honom, så mycket att det värkte i mitt hjärta.

Det knakade i sängen över mig när Louis rörde sig innan jag såg hur han gick ner för stegen. I det lilla ljuset som sipprade in genom fönstret kunde jag se hur han gnuggade sig i ögonen och gäspade medan han trevade sig fram till dörren. Då jag inte hade något att göra, lyssnade jag noga vad han gjorde. Tillslut reste jag mig upp och följde efter honom ut till köket. Han hoppade högt när jag ställde mig lutad mot väggen och jag fnissade lågt.

”Du skräms” sa han med grötig röst och jag log snett. ”Kan du inte sova?”

Han tog en klunk av sitt vatten innan han ställde tillbaka flaskan i kylen.

”Ne.. Som vanligt” sa jag med en suck och han log medlidande.

”Vi är inte dem ända som inte kan sova.. Jag har hört att Harry har legat och vridit sig och hållt på.” sa Lou innan han slog handen för pannan. ”Shit, jag glömde bort att ni.. Nu kanske jag gjorde det värre..?”

”Det är lugnt” jag log illa och han drog med mig till sovrummet. Jag la mig ner i min säng och efter ett tag la sig Louis bredvid.

”Försök sova..” sa han mjukt och jag la mig på sidan med en suck.

”Klockan är två, vad tror du jag har försökt göra?” muttrade jag och Louis fnissade till.

*

Jag låste snabbt dörren efter mig och ställde mig med ryggen mot den. Jag såg i spegeln framför mig hur min bröstkorg åkte ut och in, i en jämn takt. Ut, in, ut, in. Jag andades som man gjorde när man sprungit flera kilometer, trots att jag inte sprungit en meter. Allt jag gjort var att gå till toaletten. Vi var på hotellet i Västindien. Ja, vi var faktiskt här. Och den här gången var det inte en dröm. Och den här gången var inte pappa här. Jag andades in, för att sen andas ut. Är inte det allt handlar om? Att andas in och ut och ta allt som det kommer?

”Ab!” Niall knackade lätt på dörren, men jag reagerade inte. Det hade varit rätt så svårt att bestämma vem som skulle bo med vem, eftersom Liam nu hade flickvän –tydligen- och inte kunde bo med mig –som är tjej- och sen var det ju Harry och det var ganska obvious att vi inte skulle  bo ihop och sen var det ju Zayn också; det skulle bara bli fel om jag bodde med honom. Sen kunde inte Harry och Zayn bo tillsammans och allt blev en ända röra tills vi bestämde att jag bodde med Niall, Harry med Louis och Liam med Zayn.

Jag svajade till och var tvungen att ta tag i handfatet för att inte trilla omkring.

"Wow.." mumlade jag för mig själv när jag kände hur allt började snurra. Jag stängde ögonen och tog några djupa andetag och när jag öppnade ögonen igen var allt som vanligt.

Vad skulle hända om världen gick under idag och vi hade lämnat så många saker osagda? Vad skulle hända om vi fick gå tillbaka i tiden, vad skulle vi vilja ändra? Vad skulle hända om vi förlorade valen som vi hade? Det var sånna tankar som snurrade runt i mitt huvud när jag stirrade in i mina egna, röda ögon i spegeln. Jag skulle vilja chansa och hoppas på att jag kunde flyga. Jag skulle vilja veta hur det kändes att vara levande. För just nu kände jag mig bara instängd i en tvångströja som var omöjlig att ta sig ur. Jag levde innanför en mur som jag själv valt att bli instängd i och nu kunde jag inte komma ur. Fast jag är inte ens så säker; om dörrarna var öppna, skulle jag ta mig ur då? Och lämna killarna och allt svårt bakom mig? Eller ska jag bara tro och hoppas på att allt löser sig? ”Abby..”

Rösten i mitt huvud intalade mig att åka tillbaka till London och aldrig mer kolla bak, men jag kunde inte ens förmå mig själv att tänka ett liv utan killarna. Utan Nialls ögon, utan Liams kommentarer varje gång en servitris la en sked på hans plats –”Jag äter min soppa med gaffel”-, Harrys lockar, Zayns skyddande armar, Louis kommentarer.. Utan dem vet jag inte ens hur jag skulle överleva.

Snart hördes en röst, som definitivt inte tillhörde Niall.

”Hörru.. Hur är det?” Harrys mjuka stämma trängde sig igenom dörren och in i mina öron, igenom mitt system och fick mig att slita min blick ifrån spegeln. Han liksom fick mig att vakna ur den trans jag fastnat i. Efter ett tag av velande vred jag på låset och lät Harry öppna dörren. Jag satte mig på toalettlocket med huvudet i händerna och Harry satte sig på huk framför mig. ”Mår du bra?” ”Jag vet inte, jag mår illa..” svarade jag. Och precis då insåg jag att jag faktiskt inte ljög, jag mådde fruktansvärt illa. Som att jag skulle kräkas på sekunden. Jag kände mig liksom trött och helt utkörd.

”Jet lag?” sa han med ett snett flin. Det var ingen fråga, lite mer som et påstående.

”Men vi flög inte ens..”

Harry pressade ihop läpparna innan han började skratta.

”My bad” skrattade han och jag log trött.

Harry’s Perspektiv:

”My bad” skrattade jag och hon log ett slappt leende.

”..Du..” började hon sen, lite mer mummel aktigt. Hon tog ett djupt andetag som att hon hade svårt att andas, innan hon såg på mig. Hennes ögon var röda och hon blev blek i ansiktet på bara någon sekund. Hon såg ut att somna på sekunden dessutom. ”Jag är så ledsen för att jag bara släppte allt när det blev som svårast. Förlåt att jag inte klarade det” hon snyftade till och jag tog hennes hand. Jag kramade den mjukt och när hon kramade mig, kramade jag tillbaka. Oftast känner ju båda på sig när det är dags att avsluta en kram, men helt plötsligt blev Abby slapp och hon liksom tog inte armarna ifrån min nacke. Försiktigt sköt jag mig ifrån henne och såg först då hennes stängda ögon. Jag skrattade tyst då jag trodde att hon sov – idiotiskt, jag vet; men hon hade ju sett så trött ut- men när Niall kom in i rummet fick han panik.

”Vad hände?! Ring ambulans!” sa han högt och jag kollade upp på honom.

”Va?”

”Hon har ju svimmat!” utbrast han och kollade på mig som att jag var dum. Jag kollade tillbaka på Abby och i nästa sekund hade Niall bärt upp henne. Han bar henne till soffan där han försiktigt la ner henne. ”Abby..” sa han och slog henne löst på kinden för att hon skulle vakna. Hon öppnade ögonen någon millimeter och såg upp på honom. Hon såg sig omkring som att hon vaknat upp i en helt annan värld.

”Vad hände?” frågade hon och kliade sig trött i nacken.

”Du svimmade bara.. Du är blek, hur mår du?” Niall la handen mot hennes panna och hans ögon växte långsamt. Han kollade smått chockat på mig innan han mimade ring-de-andra. Jag gjorde förvirrat som han sa och i samma sekund som dem klev in bar Niall upp Abby och satte fötterna i sina skor. ”Ring en taxi” sa han och jag gjorde än en gång som han sa. Killarna var snabbt framme vid dem och dem började prata med varandra. Abby såg bara förvirrat på alla. I ungefär fem sekunder svimmade hon av igen, vilket fick fart på oss alla igen. Någonting var definitivt fel.

Det var inte som förra gången vi var på sjukhuset med Abby, den här gången var hon vaken hela tiden; bara lite trött plus att vi fick sitta bredvid henne hela tiden. Hon hade massa nålar och skit i armen som bara verkade ha motsatt effekt på henne; hon blev bara arg och försökte få ut dem. Men hennes doktor –som hette Ellie- förklarade bara lugnt att dem bara var där för säkerhets skull och att Abby måste låta dem va.

”Ni måste inte vara här.. Vi är äntligen i västindien och ni har ledigt; åk tillbakat till hotellet och surfa eller nått. Jag kommer såfort jag är färdig” Abby log trött och Louis kramade hennes hand. Då hon sa att vi skulle surfa var för att vi bodde på ett resort hotell. Man kunde surfa, klättra, spela massa olika sporer, gå kurser och allt vad man nu kunde göra. Dem höll mest saker i vattnet, dem hade till och med ett stort låtsas berg i plast i havet som man kunde klättra upp för och sen kunde man antingen åka ner för det, eller hoppa bomben eller nått. Det var ungefär tolv meter högt och Niall och Louis var galet peppade över att få prova det.

”Vi stannar här, Ellie kommer snart med proverna och allt”  precis som Louis sagt, bara några sekunder senare öppnades dörren och Ellie kom in med blicken fast i några papper. När jag harklade mig menande för att hon skulle berätta hur det var kollade hon upp med ett tyst ”oh” följt av ett leende.

”Allt är helt normalt” sa hon, det var först hennes andra mening som fick oss alla att reagera. ”Man blir lätt trött och febrig i andra månaden. Grattis förresten, vem är pappan?”