Harrys Pespektiv

”Vems pappa?” frågade Abby med stora ögon. Ellie skrattade innan hon nickade lätt mot Abbys mage.

”Barnets, såklart”

”Vilket barn?” frågade hon frustrerat och kollade på alla killar förutom mig. Eller hon kanske gjorde det, jag såg inte riktigt för jag hade redan rest mig upp och rusat ut ur rummet.

Liam’s Perspektiv: Min och Abbys blick möttes och jag gick fram till henne.

”Liam, vilket barn? Varför säger hon något om ett barn?!” frågade hon panikslaget och jag drog försiktigt upp hennes tröja med en darrande hand. Jo, visst såg man att den putade lite. Åtminstonde mer än innan. ”Nej, nej, nej, Nej!!” Abby drog snabbt ner sin tröja igen innan hon begravde ansiktet i händerna. ”Det här händer inte..! Jag är sjutton!” grät hon frustrerat och jag kramade henne chockat. Min hand vilade på hennes bakhuvud och hon tog ett krampaktikt tag i min arm som att hon var påväg att drunkna och jag var hennes ända räddning.

”Det kommer bli bra..” viskade jag. Mina ögon var vidöppna och jag stirrade på väggen framför mig. Abby och Harry? Dem hade.. Hon var.. Herrejesus.

Trettio minuter senare var det bara jag och Abby kvar i rummet, de andra killarna sprang efter Harry. Den ända anledningen till varför vi fortfarande var kvar var eftersom Abby sagt att hela rummet snurrade och sen hade hon svimmat igen. Det var tydligen inte bra att svimma tre gånger innom loppet av en timme.

Abby satt just nu med ryggen lutad mot väggen och hennes ögon var fyllda av tårar som hotade att svämma över vilken sekund som helst. Hon stirrade tomt ner på lakanen och hon rörde sig inte. Inte en muskel. Jag vet inte ens hur länge hon suttit så, en kvart kanske..?

”Kan vi åka tillbaka till hotellet?” frågade hon tyst och bröt den olidliga tystnaden.

”Självklart” svarade jag och hjälpte henne ur sängen. Jag provade att le, men hon såg bara tillbaka på mig. Helt plötsligt snyftade hon till och jag var inte långsam med att dra in henne i min famn.

”Jag vill inte det här!”

”Allt kommer bli okej, vi är här för dig” svarade jag och drog in henne i en kram. Jag kysste hennes kind och hon log ett knappt synbart  leende innan vi lämnade hennes sjukhusrum. På vägen ut vinkade jag åt Ellie, som log och skrev ut Abby. Hon lutade sig mot mig och jag placerade min arm runt hennes axlar. ”Det kommer bli bra”

Abby’s Perspektiv:

Jag låg i fosterställning ensam i sängen och tänkte tillbaka på mitt sjuttonåriga liv. När jag gör detta både ler jag och gråter. Jag ler för att jag är så jäkla stolt över mig själv, att jag lyckats gått igenom allt utan att låta mig knäckas. Det är inte alla som skulle varit så starka. Jag gråter för att det gör så ont, att det har förstört min barndom och jag vet att jag har mycket mer kvar att gå igenom som jag senare hoppas på att kunna skratta åt. Som att bli gravid i sjuttonårs åldern, till exempel.

Livet har inte varit snällt mot mig, ständigt gett mig något att kämpa emot. Jag har aldrig riktigt känt att livet leker, livet är perfekt och jag är den lyckligaste personen i världen. Alltid har det varit något som fått mig att falla, att skrika att jag inte orkar mer. Men jag har inte alltid lyckats se igenom allt och faktiskt upptäcka vad det är. Jag har vetat att tyngden fanns där, men jag visste inte varför. Och när jag tänker efter nu så börjar jag tro att det är vad mitt liv går ut på; att 24/7 kämpa, att ständigt gråta och skrika mig till sömns när jag inte vill leva mer. Det käns hemskt att tänka så när jag är så ung, men det är sanningen. Det där att jag inte vill leva mer har jag inte känt ända sen vi flyttade till London, men i Sverige jagade döden mig vart jag än var. Ibland var den hack i häl, men ibland sölade den ner och jag började se ljus. Men precis som jag trodde att allt skulle lösa sig var den där igen och förstörde allt.

Alla ska ha motgångar, självklart. Men fan inte de motgångar jag har haft, dem är inte ens mänskliga.

Jag hörde killarnas lågmälda röster i rummet utanför och snart hörde jag hur någon osäkert gick in i rummet.

”Förlåt att jag sprang iväg..” hörde jag Harrys röst innan jag kände hur han satte sig på sängkanten. Jag snyftade till och såg upp på honom.

”Du hade rätt att göra det”  jag hasade mig upp och satte mig med ryggen mot väggen medan jag strök mig under ögonen. ”Du.. Vill du att jag ska göra abort?” jag såg ner i mitt knä, men kunde ändå tydligt se hur Harry stelnade.

”Abby” han drog mig till sig i en ända rörelse och jag satt nu väldigt nära honom. ”Ända sedan vi blev ihop har jag vetat att det är med dig jag ville skaffa familj, med dig jag ville gifta mig med. Sen visste jag ju inte om du ville det samma, men det hör inte hit.. Visst blev det lite tidigt med, hm, barnet” han nickade lätt mot min mage och jag la generat armarna över den. ”Men jag låter dig inte göra abort..”

Han flyttade på mina armar och smekte mig lätt över magen. En rysning for igenom hela mig och jag tog ett djupt andetag.

”Jag vet inte om jag klarar av ett.. Barn.. Jag är bara sjutton” jag såg –smått skärrat- upp på Harry och han log.

”Men jag är arton” han böjde sig fram och kysste mig mjukt på läpparna. Det kändes som att hela jag förvandlades till kokad spaghetti. Jag hade inte känt Harrys läppar mot mina –på riktigt- på flera dagar och det var först nu jag insåg hur mycket jag faktiskt saknat det. Jag och Harry hade gjort slut för en vecka och någon dag sen och det hade varit outhärdigt på bussen. Men nu var vi ju i västindien, så det är inte lika instängt längre.

”Vill du att jag ska behålla det..?” ärligt, Abby?! Är det det första du frågar när han precis har kysst dig? sa Niall ironiskt. ”Det skulle vara en ära” han log och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Det skulle även vara en ära att få behålla dig också” fortsatte han, fast den här gången mycket mer allvarligt.

”Forever and always” svarade jag och han log medan han drog in mig i en kram.

Jag stirrade äcklat ner på hamburgaren framför mig och sakta sköt jag tallriken ifrån mig.

”Någon kan få min..” mumlade jag och började röra runt i mitt vatten med den lilla cocktail pinnen man fått. Iskuberna bildade ett dämpat klingande ljud när de stuttsade emot glaset och jag hamnade i någon sorts trans.

”Ska du inte typ..” Niall harklade sig besvärat och nickade lätt mot min mage. ”Äta för två?”

Jag blängde ilsket på honom och han höll upp händerna i luften i en gest som sa skjut-inte.

”Jag fattar ditt budskap, varför inte bara ringa MTV och säga att jag ska vara med i 16 and pregnant?!” halv röt jag innan jag reste mig upp. Harry såg ut att kväva ett skratt och jag gav honom en varnande blick innan jag tog min väska och suckade lågt. ”Jag går upp till hotellrummet, ring om det är något”

Precis innan jag började gå där ifrån kände jag Harry smeka utsidan av min hand och jag tog ett darrigt andetag. Ett ända ord cirkulerade runt i mitt huvud och fick mig att känna mig snurrig och greppa tag i närmaste sak. Hurra för stolar.. Jag såg mig omkring för att se om någon faktiskt ropade det åt mig, eller om det bara var i mitt huvud. Gravid! Gravid..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejhej! Förlåt för att jag inte har bloggat men vi har inget internet. Så jag hoppas att ni inte slutat läsa, för jag älskar er!!!!!!!!!! Oc...

Hejhej! Idag var jag ute på stan med Smilla (en av mina kompisar) och Lisa (en i Maymays klass). Det var superkul. Sen ''träffade'' vi Patrick (han i min klass), Melvin (eller nåt sånt), Ebba och Klara. Melvin, Ebba och Klara går på Ladubackskolan....

Okej! Jag gillar inte den här novellen så speciellt mycket. Så jag hoppar fram till näst sista dan. _____________________________________________________________________ - Hej då gumman! Ropade mamma. Svarade jag tyst tillbaka. - Ami! Ropade Elin ...

hej! Nu sitter jag hä och har löss, det är sååå jobbigt men vi ska tvätta bort dom dumma små lusarna nu så hej då!!!!(:( ...

He hej! Nelly här igen! Jag vet vad min novell skulle kunna heta.... den kanske kan heta det magiska huset:)!! om ni har något bettere förslag så kan ni skriva det i kommentar eller en fråga!! skriv också om ni tycker att min novell låter bra??!!!!:)...