Jag skvätte försiktigt vatten i Nialls ansikte och hans ögonlock fladdrade till. Han stönade lågt och försökte le, men det såg mer ut som en grimas.

”Varför ligger jag på golvet?” frågade han hest och svagt. Jag ställde undan vattenglaset och vi alla såg ner på honom.

”Du svimmade” sa Louis forskande och Niall såg frågande på oss.

”Har du ont någonstans?”  frågade Zayn och Niall kände efter.

”Jag tror att jag kommer få en bula på bakhuvudet.. Men jag tror att jag är okej” han blinkade och vi alla pustade ut.

”Ska jag hjälpa dig upp?” Han nickade sakta och Liam tog tag i hans hand. Han drog upp Niall som stönade lågt.

”Jag ljög, jag tror att jag kan ha stukat handen..”

Han gick sakta och satte sig i soffan. Han sjönk ner bland kuddarna och jag höll menande upp telefonen.

”Ska jag ringa ambulans?” ”Ne, men jag ska ta ett glas vatten..” Niall började resa sig, men Louis skyndade sig om honom medan han sa åt Niall att sitta kvar.

Abby’s Perspektiv:

Det bankade på dörren och jag och Lexi såg samtidigt på varandra.

”Abigailey Palmer?” sa en mörk röst och jag stelnade till. ”Det är polisen”

”Shit, det är en fullgubbe utanför, ring polisen!” pep Lexi medan hon gick ner på knä.

”Jag tror att vi inte behöver ringa polisen, den är redan här” jag pekade mot dörren medan jag himlade med ögonen.

”Öppna dörren!”

Lexi började sakta krypa mot hallen och när hon väl var framme kikade hon ut ur titthålet. Hon flämtade till och sjönk ner igen innan hon snabbt kröp fram till mig.

”Han är fan fyrtio bast, ring polisen och säg att en våldtäcksman vill bryta sig in i lägenheten!”

”Lexi” viskade jag allvarligt. Hennes meningar fick mig faktiskt att bli rädd.

”Du får öppna” ”Nej, du får öppna varför ska jag öppna?”

”Vi gör det tillsammans” vi gick fram till dörren och öppnade den med säkerhetskedjan på. Jag kikade ut på mannen med polisuniform och skäggstubb utanför min dörr. Han kollade tillbaka på mig och jag tog reflexmessigt ett steg bak.

      (Tänk er att hon är 17)          (Tänk er att den svarta tåren inte är där)

”Uuhm.. Hej?” började jag nervöst och han sträckte på sig.

”Är du Abigailey Palmer?”

”Hurså?” undrade jag och han höll upp en polisbricka.

”Har du något emot att följa med till stationen?” frågade han och jag ryckte till.

”Varför då, ni tror väl ändå inte att jag har gjort något?” ”Nej, men din pappa sitter i domstolen eftersom vi har fått in ett anonymt brev om att han misshandlat dig och din mor. Vi behöver åtminstånde en av er där för att kunna fängsla honom.” ”F-fängsla?” stammade jag.

”Ja, det är ett allvarligt brott att misshandla ett barn och sin fru. Ja, det är ett brott att misshandla vem som helst. Kan du öppna dörren?” ”O-okej” viskade jag. Helt plötsligt kändes det som att jag var tio igen och ville börja gråta. Jag stängde dörren för att dra av haspen innan jag öppnade den helt igen.

Han gjorde en gest ut mot korridoren och jag stoppade fötterna i mina skor. Jag drog åt mig min väska och vinkade till mig Lexi som upprepade min process. Chockat följde vi efter honom ner till hans polisbil som vi sen hoppade in i. Jag såg upp mot killarnas lägenhet innan bilen började rulla.

Vi gick in i rättegångssalen och jag greppade tag i Lexis hand i full panik. Det var helt knäpptyst och golvet knarrade under våra fötter. Jag och Lexi satte oss på en bänk snett bakom pappa. Jag sneglade på honom och han kollade tillbaka på mig. Han hade en helt nollställd, kall blick. Den visade inga känslor. Jag svalde och såg fram på dommaren. ”Jaha, är alla samlade?” sa hon med hög, skrämmande stämma. Ett mummel fyllde salen och jag tog ett djupt andetag. ”Abby Palmer, kan du komma fram?” hon kollade ut över ”publiken” och hennes blick stannade på mig. Hon log ett lugnande leende och jag sökte svar i Lexis ögon. Hon mimade ett sätt dit honom och jag reste mig upp. Allas blickar landade på mig och jag stirrade ner i marken medan polisen som hämtat oss styrde mig till ett litet ”bås” bredvid dommarens. Jag satte mig ner och såg osäkert på Lexi. Hon log ett medlidande leende och jag försökte fylla lungorna med luft.

Jag harklade mig nervöst och började hålla på med mina händer för att försöka lugna ner mig. ”Så du är alltså dotter till Ben och Maja Palmer?” sa hon och jag nickade långsamt. ”Och han har misshandlat er i hur många år?” ”Protest!” pappas advokat reste sig upp med ett finger i vädret och jag sneglade upp på honom.

”Sitt ner i salen!” svarade dommaren barskt innan hon såg vänligt på mig.

”J-jag..” stammade jag och såg ut över salen. Min haka började darra och jag såg på Lexi. Hon såg på mig med blicken som sa jag finns här, du har inget att vara rädd för. ”Sen jag var tio”

Alla drog efter andan och jag kollade ner på min arm. Ett stort ärr löpte över min handled och jag drog i tröjkanten för att dölja det.

”Tio år” viskade någon som satt bredvid Lexi. ”Stackars flicka, sätt mannen i fängelse bums”

”Har du några ärr eller blåmärken eller något du kan visa oss?”

Jag tog ett djupt andetag. Det gäller nu, nu eller aldrig. Det är min tur att slå tillbaka. Jag vet att det är upp till mig på något sätt, att göra det rätta. Det är inte försent. Jag satte handflatorna på bänken framför mig och tryckte mig upp ur stolen. Tårarna vällde upp i ögonen och jag tvingades gå fram till dommaren. Men där stannade jag och stirrade ner i golvet. ”Du har ingenting att dölja för oss, Abby” sa hon med sin skarpa ton och jag hasade upp tröjärmen. Jag började med att visa henne ärret över handleden. ”Hur gick det till?” ”Är det verkligen nödvändigt, miss?” sa jag darrigt och hon såg på mig. Hon behövde inte säga något, utan jag drog bara ner tröjärmen.

”Han slog mig med en ljusstake” sa jag tyst och sneglade på pappa som stirrade tomt framför sig.

”Ack ack” sa dommaren. Hon lät som en anka som satt i halsen. ”Något mer?” Jag drog upp tröjan och blottade magen en bit. Jag visade blåmärket på min höft och hon såg menande på mig.

”Knytnäven”

Alla i publiken viskade upprört med varandra och en dam i femtioårsåldern satt och grät medan hon bad till gud att pappa och jag aldrig skulle ses igen så att han inte kunde skada mig.

”Är du färdig eller har du mer? Alla bevis kommer hjälpa till”

”Jag har fler, men jag visar gärna inte..” mumlade jag.

”Är du rädd, Abby?” sa hon högt och tydligt. ”För din pappa?” Jag såg på honom och en tår rann ner för min kind. Varför tvingade dem mig till det här?!

”..Lite..” pep jag och hon såg på mig.

”Och du vill inte att han ska få tag i dig?” frågade hon. Vad var det för fråga?! Han är trots allt min pappa.

”Jag vet inte..”

”Visa mig det andra märket är du snäll” sa hon och drog mig över armen för att visa att allt var okej.

”Hur vet du att jag har fler?” frågade jag och hon drog lite på munnen.

”Jag vill gärna säga att det är för att jag är proffesionell, men du sa det förut”

Jag drog upp mjukisbyxorna och visade mitt knä. Det var värst av alla sår jag hade. Alla drog efter andan och jag drog fingret över ärret. Just på det var huden sträv och blodrött blandat med blått.

”Det var en kniv..” sa jag och hon såg på pappa med blicken som sa är du seriös? En kniv?!

”Abby” pappas slutkörda, hesa röst ljöd genom salen och jag kollade snabbt på honom. ”Jag älskar dig och det måste du veta. Du är min dotter och kommer alltid att vara. Min lilla flicka. Kommer du ihåg när den där hästshowen kom till stan och du ville så gärna gå? Maja kunde inte ta med dig för att hon var allergisk för hästar och du grät i flera timmar. Jag kom hem från en av säsongens viktigaste matcher för att gå med dig. Kommer du ihåg det?” Jag nickade stumt medan tårarna rann ner för mina kinder. Jag fick en blick av dommaren som sa att jag kunde gå ner och sätta mig på bänken igen, vilket jag halft gjorde. Jag stannade på vägen och såg på pappa som fortsatte. ”Du satt på mina axlar och jag har aldrig sett dig så glad. Du var ivrig över den där showen i veckor. Jag kände mig som en pappa och jag kommer alltid vara din. Jag skulle aldrig göra illa min flicka som jag älskar mest i hela världen” Det jag trodde höll på att vara förlåtelse för min pappa byttes snabbt ut mot ilska. Säger han att han inte har gjort det han gjort?! Låter han dommaren tro att han faktiskt inte har gjort illa mig och förstört mitt liv? ”Du ljuger” viskade jag och han såg på mig.

”Abby, jag har inte gjort illa dig och din mamma” sa han med hög ton och jag tog ett steg bak.

”Du ljuger! Du har förstört mitt liv, det minsta du kan göra är att stå för det!” sa jag frustrerat.

”Är du hög eller? Varför skulle jag göra illa dig?” sa han och när jag inte svarade nästan skrek han:”Svara!”

”För att du är en självupptagen...” utbrast jag och knöt händerna för att inte skrika. Jag försökte komma på ett ord att använda. ”Råtta..!” avslutade jag och blev genast arg på mig själv. Råtta? ”Du bryr dig inte ett dugg om mig och du är inte alls min pappa! Jag skulle hellre bli av med min vänstra hand än att bli kallad din dotter” jag rusade ut ur salen och sjönk ner på en bänk utanför. Jag gömde ansiktet i händerna och vek mig på mitten medan jag grät av ilska.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejhej! Förlåt för att jag inte har bloggat men vi har inget internet. Så jag hoppas att ni inte slutat läsa, för jag älskar er!!!!!!!!!! Oc...

Hejhej! Idag var jag ute på stan med Smilla (en av mina kompisar) och Lisa (en i Maymays klass). Det var superkul. Sen ''träffade'' vi Patrick (han i min klass), Melvin (eller nåt sånt), Ebba och Klara. Melvin, Ebba och Klara går på Ladubackskolan....

Okej! Jag gillar inte den här novellen så speciellt mycket. Så jag hoppar fram till näst sista dan. _____________________________________________________________________ - Hej då gumman! Ropade mamma. Svarade jag tyst tillbaka. - Ami! Ropade Elin ...

hej! Nu sitter jag hä och har löss, det är sååå jobbigt men vi ska tvätta bort dom dumma små lusarna nu så hej då!!!!(:( ...

He hej! Nelly här igen! Jag vet vad min novell skulle kunna heta.... den kanske kan heta det magiska huset:)!! om ni har något bettere förslag så kan ni skriva det i kommentar eller en fråga!! skriv också om ni tycker att min novell låter bra??!!!!:)...