Hejhej!

Novellen Direction to love är det bara några kapitel kvar typ 1-2 kapitel kvar.

Har varit på parken zoo i Eskilstuna idag och kollat på Sean Banan. Kallar honom Kingen utan K.

“Kan vi inte baka något? Vi bakar något!” sa Niall och jag fnissade.

”Som vad?” ”Jag vet inte, chokladkaka?” svarade han med en axelryckning. Louis reste sig upp och sprang ut i köket med ett långt ”Jaaaaa!”.

”Harry!” ropade han därifrån. ”Du är bäst på matlagning här, kom hit din krulltott!”

”Hur kommer det sig att du är bäst på att laga mat här men inte har lagat någonting till mig?” frågade jag och såg allvarligt på Harry.

”Kommer Louis!” svarade han och försökte ignorera min blick. Alla andra reste sig upp och gick ut i köket vi också. Niall log stort och började ta fram grejer som mjöl och kakao. Jag satte mig på bordet och såg på medan jag dinglade med benen.

”När kommer vi få träffa Danielle igen då, Liam?” frågade jag och han log.

”Så snart som möjligt” svarade han lyckligt och jag log. Vi hade kommit tillbaka till London för typ fyra timmar sen och nu var vi i Nialls, Liams och Zayns lägenhet. Den var riktigt mysig faktiskt. Deras städare hade varit här för första gången när vi var i New York och deras lägenhet var väldigt fin när man faktiskt såg alla möbler och dem inte var täckta av grejer. Okej, jag överdriver men ändå.

Louis tog ett decilitermått som han fyllde med mjöl medan Zayn slog upp en kokbok.

”Lou, vi har inte receptet ännu” sa han och Louis gjorde en ledsen min. Jag log och följde dem med blicken. Zayn slog upp registret där han sökte med blicken ett tag innan han slog upp en sida. ”Här”

Dem började läsa hur dem skulle göra men efter ett tag lämnade dem över sakerna till Harry.

”Men vad ska ni göra då?” frågade han och killarna tog ett steg bak.

”Vi står för ätandet” svarade Liam och jag skrattade högt. Han log mot mig och Harry hällde i olika saker i en skål.

”Det där ser inte ens ut som kaksmet” påpekade Niall och Harry såg upp på honom med en varnande blick.

*

”Jag går till Lexi, killar” sa jag och dem nickade.

”Du kan lämna Lux här” försäkrade Harry när han såg hur jag fundersamt kollade mot Louis rum där Lux låg och sov. Vi ville inte att hon skulle vakna, så dörren var stängd och hon låg på Louis säng som stod längst in. ”Ring om det är något”

”Såklart” log jag och gick fram till Harry. Han drog ner mig i sitt knä och jag fnissade.

”Klockan är halv tio, jag är inte bekväm med att du går ute såhär sent” viskade han och jag log.

”Det är lugnt, Lexi bor tio minuter här ifrån” svarade jag och kysste hans kind.

”Lova att ringa om något händer”

”Det har jag ju redan lovat” svarade jag och han log.

”Det räcker inte” han smekte min rygg och jag reste mig upp.

”Bye guys!” jag vinkade och alla sa hejdå innan jag drog på mina skor och min jacka. Jag gick ut ur lägenheten och tog trapporna ner till lobbyn. Ute var det mörkt och kylan slog emot mig såfort jag tog ett steg ut. Jag gick så snabbt jag kunde för att komma fram så snabbt som möjligt medan jag hela tiden såg mig omkring. Jag hade en konstig känsla av att jag var iakttagen, men gatorna var tomma. Harrys ord vägrade lämna mitt huvud. Jag är inte bekväm med att du går ute såhär sent.

Längre fram hördes några killar skratta och jag gick till andra sidan vägen, rädd som jag är. Man hörde dem väldigt högt och deras röster ekade mellan husväggarna. När jag såg dem på andra sidan vägen snabbade jag på stegen, medan dem gick långsammare.

”Hej där älskling!” ropade ena och alla andra skrattade. Jag sneglade på dem och rös av obehag.

”Vill du följa med?”

Jag ignorerade dem och gick ännu lite snabbare; om jag fortsatte såhär skulle jag springa fram inom en minut. ”Hallå! Ignorera mig inte, darling!”

Jag svalde medan jag tog upp mobilen för att verka upptagen. Som pricken över i:et började det regna och jag suckade. Killarnas röster suddades långsamt ut och jag började springa för att hinna till Lexi innan jag blev blöt.

Lexi’s Perspektiv:

Jag hade poppat popcorn, fixat en film, ställt fram dricka och köpt tidningar – jag hade inte träffat Abby på tre veckor och jag tänkte inte låta oss ha tråkigt. Fast det är sällan vi har tråkigt tillsammans. Det knackade på dörren och jag öppnade den med ett stort leende. Utanför stod Abby genomblöt och skakade.

”Hej” stammade hon och log svagt.

”Gumman, du är ju genom blöt! Kom in!” jag tog ett steg bak och släppte in henne. ”Vill du låna kläder?”

”Tack” hon log och jag gick med henne till mitt rum. ”Vart är dina föräldrar?” ”Dem är inte tillåtna att vara hemma just nu, så jag vet inte vart dem är” svarade jag och Abby flinade. ”Hur mår Lux då?” ”Bra tror jag, men om det fortsätter såhär kommer hon vara döv snart” ”Vad menar du?!” utbrast jag och gav Abby en tröja och ett par mjukisar.

”Killarnas fans beter sig som att dem brinner såfort hon kommer. Jag borde ge henne hörselskydd” ”Stackars henne” jag gjorde en min och Ab log snett.

”Hon är glad ändå”

”Hur vet du det? Pratar hon?” skojade jag och Abby skrattade medan hon bytte om till kläderna jag gett henne. Hon var lika smal som hon varit innan hon blev gravid. Nästan läskigt smal är hon.  ”Du, hur ont gör det egentligen att föda?” frågade jag när vi gick mot soffan.

”Har vi inte pratat om det ett par gånger nu?” suckade hon och jag satte mig ner.

”Jag fattar inte att du klarade av det”

”När det väl är igång har man liksom inget val” svarade hon och jag gjorde en min.

”Jag har hört att man har många självmordstankar när man föder, är det sant?” ”Inte direkt självmordstankar, men jag ville bara försvinna ett tag” svarade hon och jag höll upp tidningarna och filmerna.

”Vilken?” ”...Tidningarna” sa hon efter ett tag och jag nickade.

”Bra val” vi började bläddra i dem medan vi ibland fällde kommentarer. ”Abby Styles” provade jag och Abby såg upp på mig.

”Sa du något?” ”Nej, det var inget” svarade jag och log snett. ”Du, har du och Harry pratat om att förlova er?”

”Nej, jag är sjutton Lexi..” konstaterade hon och jag såg på henne.

”Men Miley Cyrus har förlovat sig” ”Men hon är också två år äldre än mig” sa Abby och jag nickade.

”Men du och Harry passar jätte bra tillsammans”

Hejhej!

Här är en bra blogg av en tjej på msp som kallas Jullan.

Klicka på bilder eller här för att komma dit.

”Shut the door, turn the light off I wanna be with you I wanna feel your love. I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try..”

Jag log och såg ut på killarna. Dem såg så glada ut. Alla hade stora leenden på läpparna och hoppade runt medan dem sjöng och skrattade.

”Hey” någon la en hand på min axel och jag vände mig om.

”Hej!” svarade jag glatt och kramade om Danielle. Det är Liam’s flickvän som han presenterade först igår. Hon har varit i New York den sista tiden så han har inte kunnat göra det tidigare. Men hon är jätte snäll, som en kvinnlig verision av Liam. Dem passar perfekt ihop. ”Hur är det?” ”Bara bra, jag var precis på andra sidan; man ser bättre där. Följer du med?” log hon och jag nickade.

”Sure!” jag slängde en blick på Lux’s barnvagn som stod längst bort mot väggen. Hon sov fortfarande, det såg jag här ifrån. Hon är så söt när hon sover, annars också men nu ser hon så fridfull ut. Som att det inte finns ett ända besvär i hela världen.

Jag ställde mig lutad mot väggen medan jag såg ut på scenen.

”Vill du ha tuggummi?” jag såg på Danielle som höll fram ett paket med mint tuggummi framför mig.

”Nej tack” jag log snett och hon ryckte lätt på axlarna innan hon vände tillbaka blicken till killarna och stoppade in ett tuggummi i munnen. För en sekund svartnade det för mina ögon och jag greppade tag i väggen. Jag blinkade några gånger och allt blev normalt igen, så jag brydde mig inte om att påpeka det som hänt. Jag såg på Harrys glada ansikte och automatiskt fick jag själv ett leende på läpparna.

Jag satte mig ner på golvet och Danielle följde mitt exempel genom att sätta sig ner hon också.

”Hur länge har du och killarna känt varandra?” ”Typ ett och ett halvt år” svarade jag och vred på mitt armband. (Jag hoppade ju alla nio månader när hon var gravid)

”Wow” flinade hon. ”Abby och Harry sitter i ett träd..”

”Avsluta inte det där” sa jag varnande och hon skrattade. ”Hur länge har du känt Liam då?”

”Vet inte, men det är ett bra tag nu. Fast du har känt honom längre” ”Du är skonad som har honom som pojkvän” jag log och la huvudet på sne medan jag skådade henne.

”Säger du att du vill ha Liam som pojkvän?” ”Hahah, nej!” skrattade jag. ”Jag sa att du har tur. Tre fjärdedelar av alla där ute vill ha honom som pojkvän” jag nickade ut mot alla fans och hon log.

”Du har rätt, jag har tur” hon log drömmande medan hon såg på Liam. ”Han är världens bästa” Jag harklade mig menande och hon flinade. ”Bättre än Harry till och med” ”Det där är inte sant” flinade jag och hon nickade.

”Jo, han är bättre. Liam ska ta mig på middag ikväll” skröt hon sarkastiskt och vi skrattade.

”Till McDonalds” skojade jag och hon fnissade hysteriskt.

”Hoppas jag får nått bättre än en Happy Meal”

”Kyckling vingar kanske?” fnissade jag och hon rynkade näsan medan hon skrattade. Det såg oerhört roligt ut.

Niall gjorde ett hopp när han gick av scenen medan de andra killarna gick av vanligt. Alla skrattade åt Niall som hoppade runt helt speedad och drog i mitt och Danielles hår. Han gjorde det inte så att det gjorde ont, bara höll på med det liksom. Louis drog in mig i hans famn och jag skrattade.

”Du är svettig” mumlade jag och han flinade.

”Moahahah”

”Släpp mig, du är ju blöt..!” skrattade jag och sträckte mig efter Harry. ”Hjälp mig då!” ”Kommer!” Harry sträckte upp armarna och lekte spindelmannen fram till mig och Louis. ”Du får henne aldrig!” sa Louis med samma dramatiska röst som i filmerna.

”Ge mig henne på det svåra sättet, eller det lätta” sa Harry minst lika allvarligt. Jag skrattade och Louis la mig över hans axel.

”Eey!” utbrast jag när han sprang iväg med mig.

”Jag kommer!” ropade Harry efter oss och jag fnissade. Louis gömde sig bakom väggen och log spänt. När Harry kom springande förbi oss ropade Louis ett ”BÖ!” och Harry skrek högt. Han gled ner på golvet med handen på hjärtat medan han stirrade chockat på Louis. ”Jag fick en hjärtattack!”

Louis satte ner mig och skrattade högt. Man hörde resten av killarna skratta där borta och jag gled fnissande ner bredvid Harry. Han virade armen om mina axlar och skrattade han också. ”Ni är sjuka” log han och Louis log stolt.

”Jag vet”

Paul kom rullande på barnvagnen och Harry reste sig upp. Han tog upp Lux i sin famn och hon stirrade på honom med sina stora, blåa ögon.

”Hej” sa han med bebis röst och jag såg leende på. Jag vände mig om för att se om killarna och Danielle tänkte komma och gissa vad jag såg? Man kunde inte annat än le. Liam tryckte upp Danielle mot väggen medan han kysste henne passionerat. Zayn och Niall som kom efter busvisslade och Liam sneglade bak på dem. På den korta blicken hann han ge dem världens mördar blick, vilket påkallade Louis uppmärksamhet. Han sprang fram till dem, ropade ”Hej!” och sprang sen iväg.

Liam tog ett steg bak innan han satte fart efter Louis.

”LOU! Stanna!” ropade han och kom ikapp Louis som skrattade så mycket att jag trodde att han skulle kissa på sig. Dem började skojbråka medan Danielle kom fram till mig.

”Killar..” suckade hon lyckligt och jag brast ut i skratt. Jag sneglade bak på Harry och bet mig löst i läppen när jag såg hur Lux höll i hans finger och han pratade med henne på ett gulligt sätt.

Det här måste vara sjukt svårt för Harry, jag menar; han är ju världskänd och sen får han en dotter när han är arton. Det måste nog ta lite på energin..  Jag har hittat så mycket att bli orolig och ledsen över att jag inte sett vad jag hade framför mig. En otrolig pojkvän som inte tänker lämna mig i första taget

Två snälla tjejer på msp 

          Jess                         00emi

Harry’s Perspektiv:

”Harry, jag är inte säker på det här” mumlade Abby och såg oroligt ner på Lux som sov i barnvagnen.

”Kom nu” jag la min arm runt hennes midja och försökte förmana henne att följa med mig in på flygplanet.

”Är det ens lagligt att flyga med ett spädbarn som är en månad?” frågade hon och jag såg desperat på killarna.

”Jag tar henne” Zayn tog barnvagnen och Abby såg osäkert på när han gick in i planet.

”Det är ett privatplan, så barnvagnen kan stå bredvid oss hela tiden. Ingenting kommer hända” ”Jag tror inte att man får åka med ett fyra veckors gammalt barn” protesterade hon och jag smekte hennes kind.

”Jag har pratat med dem om det och vi får, jag skulle aldrig låta er åka om det inte var säkert”

”Kan jag inte få stanna hemma med henne?” frågade hon och jag försökte få in henne i flygplanet.

”Nej, du är redan så trött och jag vill att du ska kunna sova lite. Jag och killarna kan ta hand om henne så får du vila på hotellrummet” ”Varför måste vi åka?” hon såg på mig och jag suckade tyst.

”Jag vill inte vara utan er i en hel vecka, snälla följ med nu. Jag vet att du inte är flygrädd” ”Nej, det är jag inte men..” började hon, men avbröts av att jag la henne över min axel och tog tag i hennes ben. ”Harry, släpp ner mig..! Vad gör du?” ”Ni kan stänga, vi är färdiga” sa jag till flygvärdinnan som skulle åka med oss. Hon log och nickade och jag gick in i planet. Jag hörde hur hon fnissade efter mig medan Abby slog på min rygg för att jag skulle släppa.

”Släpp ner mig och stanna planet!” protesterade hon och jag släppte ner henne i ena stolen. Planet började rulla och Abby såg sig omkring. ”Vart är Lux?”

”Hon är här bak!” ropade Niall och Abby gav mig en dödsblick innan hon tog ett djupt andetag och såg ut genom fönstret. Hon spände käkarna och jag satte mig bredvid henne.

”Inget kommer hända med Lux” försäkrade jag och drog in henne i en kram.

”Jag är så trött” viskade hon och lutade sig utmattat mot min axel.

”Du har inte sovit bra sen hon föddes, jag förstår det..” svarade jag och hon virade armarna runt min mage. Jag nuddade mina läppar mot hennes kind och såg in i hennes ögon. ”Försök sova nu, vi lyfter om några sekunder och sen är det flera timmar tills vi landar i New York. Jag kan ta hand om Lux, sen vill säker nån i crewet också hjälpa till”

”Tack Harry” snyftade hon och jag kysste hennes hals.

”Jag älskar dig så jävla mycket, vet du det?”

”Jag älskar dig också”

”Killar, v..” jag stannade upp mitt i en rörelse och kollade på min dotter.

”Vad tycker du?” frågade Niall förväntansfullt.

”Gillar du mössan?” frågade Zayn och jag skrattade högt.

”Den är brilliant!” skrattade jag och satte mig ner bredvid Niall.

”Jag visste att du skulle gilla den” suckade Niall lyckligt och jag flinade. Lux började gråta igen och hon skrek så att jag trodde att hon skulle tappa rösten. Zayn sträckte fram den skrikande bebisen och jag tog emot henne. Jag är inte så bra på att trösta Lux, jag vet liksom inte hur man ska göra. Allt jag vet är att man ska klappa dem lätt på ryggen och hyscha dem. Fast det hjälper inte när det gäller min dotter.

”Jag kan ta henne” erbjöd Liam och jag såg avvaktande på honom innan jag skakade på huvudet.

”Du ska inte behöva ta hand om henne.”

”Men jag vill. Jag gillar småbarn och jag har faktiskt tagit hand om henne förut. Snälla?” bad han med ett leende och jag såg ner på Lux som var helt röd i ansiktet.

”Tack” sa jag ärligt och Liam tog Lux ur min famn med ett leende.

”Hej, sötis” sa Liam med bebis-röst och såg ner på Lux. Jag log och såg efter honom när han gick och satte sig lite längre bort.

”Alla våra fans vet att vi ska landa i New York, hur ska vi göra med henne? Hon kommer bli jätte rädd, hon har inte fått ”träffa” våra fans ännu..” sa Louis och jag såg på honom medan jag ryckte på axlarna.

”Det finns väl inte så mycket vi kan göra, right?” ”Jo, vi kan be dem som jobbar där att säga i högtalare att fansen inte får skrika och vara vilda” föreslog Niall och alla rynkade näsan.

”Jag tror inte att dem skulle lyssna”

”Vi måste faktiskt hälsa på fansen, det är första gången vi är i New York” konstaterade Louis och jag såg på honom.

”Men vi var här på vår turné..?” sa jag fundersamt och Louis skrattade.

”Jo fast.. Jo..”

Abby såg besvärad ut där hon gick med Lux i famnen.

Jag placerade min hand på hennes korsrygg och böjde mig fram. ”Gå före till bilen, jag ska bara skriva några autografer”

Hon nickade och vi gick igenom gaten så att alla fans såg oss. Dem skrek högt och Abby mötte min blick. Lux började gråta och Abby suckade tyst. Paul och vår stylist gick med Abby mot bilen medan de andra i crewet väntade på mig och killarna.

”LOUIS!!” ”NIALL!” ”HARRY!” ”LIAM!” ”ZAYN!”

”LIAM!”

Jag gick fram till en tjej med långt mörkt hår som började gråta när jag kom fram.

”Hey” log jag och hon skrek rakt ut.

”Jag älskar dig!” ”Aw, jag älskar dig också” svarade jag och såg på henne. ”Vad heter du?”

”Maddie” svarade hon och jag signerade skivan hon höll fram.

”Fint namn”

”Lux också” sa hon och jag såg upp. Jag log snett och sneglade bak på Abby som gick ut ur flygplatsen med Lux i famnen.

”Tack” sa jag innan jag gick vidare med ett leende på läpparna.

”Jag kan inte fatta att du har en dotter, Harry! Du är arton! Och hon är inte värd dig som pappa, lämna dem och satsa på karriären!”

Jag såg på henne innan jag gick vidare utan att ge henne en autograf eller en bild. Ska dem prata dåligt om mitt barn så fattar dem väl att dem inte får min uppmärksamhet? Jag vet att jag är ung, men det betyder inte att jag tänker lämna Lux och Abby. Jag har minst lika stort ansvar som Ab. Jag har fått världens sötaste dotter och jag tänker inte låta någon trakassera henne.

 En bra sångare Megan Nicole

Niall’s Perspektiv:

Louis parkerade bilen och vi klev ut ur den. Jag såg upp på höghuset medan jag gav ifrån mig ett ”oooh”.

”Dem bor på fjärde våningen, kom” Liam började gå mot porten och vi alla följde efter honom. Färgerna gick i guld och rött och i taket hängde en stor takkrona.

”Wow” log Louis medan vi gick mot hissen.

”Hahah, dem har pyntat hissen också!” skrattade jag och såg mig omkring.

”Lite onödigt kanske” Zayn såg på sig själv i spegeln och drog sin hand igenom sitt hår. Liam puffade till honom och Zayn mumlade något i stil med: ”Jag behöver min tid”. Jag fnissade och hissen plingade till.

”Okej, dörren längst bort till höger..” mumlade Liam för sig själv medan han såg sig omkring. Han fick ett leende på läpparna och joggade fram till ena dörren. Han vinkade dit oss och jag läste på lappen på dörren Styles och Palmer. Jag skrattade lågt och Liam knackade på.

En minut, en och en halv, två minuter..

”Säg inte att dem fortfarande sover” stönade Zayn och lutade sig mot väggen. ”Dem visste ju att vi skulle komma.”

”Jag ringer honom” Louis drog upp sin mobil och några sekunder senare stod han med den tryckt mot örat och väntade på svar. ”Harry? Hallå? Vart är ni?”

Hans ögon blev långsamt större och vi alla såg oroligt på varandra. ”Va?! Hallå..? Harry!! Är du där?! Hur mår du?!”

Han stoppade ner mobilen i fickan och började rusa ner för trapporna. Det tog inte lång tid innan vi alla sprang efter honom, panikslagna.

”LOUIS!” skrek jag utan att få svar.

”Stanna! Vad händer?!”

”Skynda er!” svarade Louis bara stressat.

”Varför?! Vart var dem?” frågade Zayn medan jag snubblade till på ett trappsteg. Min hälsena började värka, men jag fortsatte springa.

Vi sprang ut på parkeringen efter Louis som hoppade in i bilen. Han startade den och vi andra fick på gränsen till hoppa in i farten. Louis satte fart över parkeringen och ut på vägen.

”Är du snäll och förklarar för mig vad som pågår?” frågade Liam irriterat och kanske lite argt.

”Abby är på sjukhuset” svarade Louis med ett lyckligt leende.

”Och det är du glad för?! Är hon okej?!” utbrast jag förvirrat.

”Ja, det är klart jag är glad..!” svarade Louis och jag drog mig förtvivlat i håret. ”Hon ska ju föda!”

Jag stannade mitt i en rörelse och stirrade länge på honom. Alla satt stilla och tysta, innan jag, Liam och Zayn samtidigt började prata.

”Kör snabbare!” ”Fortare, Louis!!” ”GASA!”

”Vi måste hinna i tid, tryck lite på pedalen Tommo!”

”GO GO GO!!"

”Harry, varför är du inte där inne med henne?” flåsade jag medan jag rusade fram till Harry som hade stirrig blick. Han var svettig i pannan och lite blek.

”Jag pallar inte, hörni” viskade han svagt och sjönk ner på en av de hårda plaststolarna. ”Jag är så feg..!” han gömde ansiktet i händerna och Louis satte sig bredvid honom.

”Harry” han klappade honom på ryggen och jag satte mig på hans andra sida.

”Jag kommer svika henne och barnet.. Jag kommer vara världens sämsta pappa!”

”Men varför inte försöka börja med att stötta henne nu?” alla såg på Zayn som precis uttalat orden. Han såg osäkert på Harry, som att han behövde en bekräftning över att han inte sagt någonting fel.

”Jag är rädd” Harry såg ner i marken och torkade den ensamma tåren som runnit ner för hans kind. En klump bildades i min hals och hur mycket jag än svalde så försvann den inte.

”Harry” pep jag svagt och hoppades att jag inte skulle börja gråta. ”Gå in till henne, du behöver vara där för henne. Jag vet att ni klarar det, tänk bara tillbaka på allt annat ni har klarat”

Harry drog in mig i en kram och snyftade mot min axel.

”Tack” viskade han och jag gav honom en broderlig klapp på ryggen. Han reste sig upp och log stelt innan han försiktigt öppnade dörren och gick in. Alla andra sjönk ner på varsin stol och suckade djupt. Jag skakade nervöst på mitt ben medan jag stirrade på klockan. Jag tror att jag aldrig varit såhär nervös. Herrejesus, undra hur nervös Harry är om jag är såhär nervös och det är inte ens min bebis..

Abby’s Perspektiv:

Jag vred mig i smärtor och pressade ihop ögonen i hopp om att allt bara skulle vara en dröm. Jag visste att det skulle göra ont, men inte såhär ont. Jag kände för att skrika, som man sett att dem gör i filmer; men jag försökte fokusera på att inte skrika, så då kanske jag inte känner smärtan lika mycket? Om jag fokuserar på nått annat? Smart va?.. Fast det funkade inte.

”Ge henne smärtstillande eller nått..?!” sa Harry panikslaget och grabbade tag i min hand. ”Syrgas kanske?”

”Abby har sagt att hon ville göra det här utan syrgas och nu är det ändå försent. Det skulle hjälpa när förlossningen redan är över”

Förlossning är ett sånt pinsamt ord. I vanliga fall hade jag blivit generad, men nu var det så många andra känslor som fyllde min kropp.

”Jag kommer svimma” flämtade jag och Harry smekte min panna.

”Jag finns här” han satte sig på en stol bredvid min säng och höll hårt i min hand. En första tår rann ner för min kind och jag kved till. Det värsta måste nog ändå vara att veta att det inte finns någon utväg. Jag måste föda barnet och jag måste klara den här smärtan.

*

Jag låg helt genomsvettig i sjukhus sängen med en sval filt över mig och med världens minsta människa vilandes på mitt bröst.

Jag såg upp på Harry som stod med händerna i fickorna och stirrade ner på det lilla barnet.

”Vill du inte hålla henne?” frågade jag och han såg upp på mig. Jag log lite när jag såg att han var tårögd.

”Hon är så liten”

”Hon är din dotter” kontrade jag och han log. Jag bärde försiktigt upp henne och räckte över henne till Harry. Han drog efter andan och kollade länge på henne. ”Hon är otrolig” viskade han och hon gjorde ett gurglande ljud.

”Du kan få ta in killarna nu. Dem dör säkert av förväntan” jag log stort och Harry kramade barnet mjukt. Han räckte över henne till mig och jag tog emot henne med glädje. Jag rörde vid hennes små fingrar och mjuka kinder medan jag pratade med henne med ”Bebis röst”. Jag sa egentligen inget speciellt, bara typ ”hej” och sånt.

”Oh my god” hörde jag ovanför mig och jag såg upp. Liam såg ner på bebisen med tårfyllda ögon och särade läppar.

”Vill du hålla henne?” log jag och han nickade sakta.

”Tappa henne inte” flikade Harry in och jag såg allvarligt på honom.

”Liam tappar henne inte” sa jag och han såg oroligt på medan jag lät honom lyfta upp henne. Han gungade henne sakta i sin famn och ett leende lekte på hans läppar. Jag lät dem andra killarna hålla henne också innan dem gick ut och lämnade mig och Harry ensamma med henne.

”Hon har din näsa” log han och satte sig bredvid mig. Han drog sitt pekfinger över hennes kindben och la armen om mig.

”Och dina fantastiska ögon” svarade jag och log upp mot honom. Han böjde sig över mig och kysste mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han la bebisen i den lilla sängen bredvid min.

”Jag hoppas inte att hon är allt för lik dig, då kommer hon ha killarna efter sig hela tiden” log han innan han kysste mig.

”Vad tycker du hon ska heta?”

”Något lite ovanligt kanske.. Inte för ovanligt, men inte heller något jätte vanligt” funderade han och jag tog hans hand.

”Jag är rädd att vi inte klarar av det här..” mumlade jag.

”Vi klarar av allt”