Louis’ Perspektiv:

Niall sträckte fram sin ölflaska och jag tog emot den. En klunk senare gav jag tillbaka den och han flinade mot mig medan han vände sig om på stolen så att han satt med ryggen mot bardisken. Jag följde hans exempel och min blick fastnade på Harry och Abby som kom in. Jag tror att dem hade varit på Harrys hotellrum, om jag inte hört fel. Harry flätade samman deras händer och dem kom fram till oss med leenden på läpparna.

Harry hade mörka jeans och en vit V-ringad tröja medan Abby hade en vit tubtopp som hon stoppat in under ett par midjeshorts, samt neonfärgade vans.

”Är alla här så att vi kan gå?” frågade hon och såg sig omkring.

”Jepp” svarade jag och vi hoppade av barstolarna.

”Ska vi ta en taxi eller gå till stan?” frågade Zayn och vi alla såg på varandra.

”Jag tycker vi går” sa tillslut Liam och alla nickade.

”Sure”

Harry’s Perspektiv:

Jag vet inte vad som skulle vara värst; om jag var pappan till Abbys barn, eller om någon annan var det. Om jag är det skulle det på sätt och vis förstöra min karriär, men annars skulle Abby ha varit otrogen. Jag hoppas nog mer på att jag är pappan. Visserligen älskar jag mina fans och vill att dem ska stanna, men jag älskar Abby mer. Visst ville jag hela tiden att vi skulle ta steget längre än att bara vara ihop någon gång, men jag hade aldrig tänkt mig såhär tidigt. Egentligen har det inte gått in i mitt huvud att det är på riktigt – att jag faktiskt ska bli pappa, men nu helt plötsligt gjorde det liksom det. Abby ska få en bebis och jag är pappan. Och inte tänker jag lämna henne ensam, jag har minst lika stort ansvar. Jag var rädd, tro inget annat; men i det här fallet behövde jag bara svälja rädslan och bita ihop. Om någon ska vara rädd så är det Abby. Men det tänker jag ju inte direkt gå fram och säga.

”Men nej!” hörde jag Abby bredvid mig och jag kollade dit. Vi var tydligen redan i stan. Det var inte direkt som i London, utan här var det mer sunkiga affärer.

En man i femtio års åldern drog i Abby medan han berättade hur bra deras affär var och att han ville att hon skulle titta. Diskret drog jag in henne i min famn så att han skulle släppa. ”Sliskiga gubbe” muttrade hon när vi gått därifrån. Niall och Louis skrattade så mycket att det såg ut att dem skulle kissa på sig, medan Zayn och Liam kollade hur det var med Abby. Hon gned sig äcklat på armen medan hon mumlade ett ”jag vill inte veta vad den där handen har rört”. Jag rös till och hon såg upp på mig. Hon hade inte något specielt ansiktsuttryck, inte glatt, inte ledset och inte argt. Hon såg bara helt neutral ut. Hon log snett och jag böjde mig ner för att sen kyssa henne på munnen. Hon tog min hand och kramade den mjukt. ”Vart vill ni äta då killar?” frågade hon och alla såg sig omkring.

”Det finns säkert något vid hamnen” sa Niall och alla nickade.

En månad senare:

Det var den sista dagen på vår turné, som vi skulle spendera i radio intervju. Då man började se att Abbys mage putade lite –hon var ju i tredje månaden redan- så tyckte vi alla att det var bäst om vi berättar det innan alla fans får reda på det på något annat sätt. Vi hade redan berättat för våra föräldrar – ingen tog det speciellt bra. Mina föräldrar blev arga, men när dem förstod att jag älskade henne och att det var det här vi ville så lugnade dem sig lite. Abbys mamma hade fått dåligt samvete över att hon inte varit med Abby och hon klandrade sig själv för det som hänt, men sen gick det lika bra som med mina föräldrar.

Jag hade redan berättat för han som skulle hålla i radiointervjun vad jag ville berätta och han hade gått med på det. Jag hade sett hur han blivit lite besvärade eftersom vi var så unga, men jag tror att det sjunkit in nu. Det borde ha gjort det.

”Goooodmorgon allihop! Idag har vi med inga mindre än One Direction!” killen som hette typ Ray tog ett steg bak och klappade i händerna.

”Hej!” log Louis och jag kollade på honom med ett flin.

”Idag åker ni hem till London igen, inte sant?” fortsatte Ray.

”Ikväll” sa jag och började pilla på en penna framför mig.

”Har det varit en rolig turné?” ”Helt otrolig” svarade Zayn med ett leende. ”Publiken, fansen, musiken, allt”

”Värmen” fyllde Niall i och alla skrattade.

Det var bara fyra minuter kvar av intervjun – alltså hade jag fyra minuter på mig att förklara om barnet.

”Hazza, du hade en nyhet” Ray kollade på mig med ett peppande leende och jag tog ett djupt andetag.

”Jo, det kan man säga” sa jag och försökte skratta, men det lät så nervöst som det kan bli. Jag sökte hjälp hos killarna och Zayn harklade sig.

”Vi vill inte att någon ska börja kritisera det här och säga om det är fel eller inte, för det är Harrys och Abbys beslut” sa han och jag bet mig löst i läppen. ”Berätta” log Ray och jag öppnade munnen.

”Som de flesta vet är jag ihop med världens bästa tjej, Abby Palmer. Och nu är det så att Abby är, uhm, gravid. Det var ingenting vi visste skulle hända eller något, men man får se det positivt och vara glad. Även om vi är unga och många tycker det är fel, så kommer vi behålla barnet” förklarade jag så lugnt jag kunde.

”Jag är glad för er” sa Ray och jag log tacksamt.

”Och dem kommer inte vara ensamma, utan jag har helt på egen hand bestämt att jag är farbror” sa Liam och jag skrattade till.

”Självklart”

Någon lyfte upp mig och tryckte mig mjukt mot sin överkropp. Jag kunde inte förmå mig själv att öppna ögonen, men jag visste redan att det var Niall.

”Är det inte tungt? Du bär två personer just nu..” mumlade jag trött och Niall fnissade.

”Ni är inte tunga” jag såg honom inte, men jag visste ändå att han blinkade med ett öga.

Snart kände jag hur han mjukt la ner mig på madrassen. Han drog täcket upp till mina axlar och jag log svagt. Jag hörde hur han gick runt i hotellrummet och borstade tänderna och bytte om till sina pyjamasbyxor. Niall var den ända av killarna som sov i pyjamasbyxor, de andra sov i typ kalsonger eller nått.

Nästa dag Liam’s Perspektiv:

”Jag står! Titta!!” tjöt Abby.

”Sväng till höger!” ropade jag tillbaka och Abby lutade sig åt höger. Hon ramlade av surfingbrädan och föll i vattnet med ryggen först. Jag paddlade fram till henne och hjälpte henne upp på sin bräda igen. ”Är du okej?” frågade jag och hon hostade till.

”Tror det..” svarade hon och kramade ur sitt hår. ”Jag kommer aldrig lära mig surfa”

”Jodå. Men det går inte på en dag. Ska vi gå och äta lunch?”

”Okej” hon suckade lågt och vi började paddla in mot land. ”Varför går det inte på en dag då?”

Jag skrattade och hon såg på mig.

”Det är svårt att surfa” svarade jag lätt och hon drog på munnen.

”Vet du vart killarna är?” frågade hon när vi gick upp för stranden mot hyddan där man skulle lämna sina surfbrädor.

”Vet inte, jag tror att dem bara skulle hänga vid poolen idag. Vi kan hämta dem om du vill” jag log mot henne medan vi lämnade in våra brädor och fick våra kort. Sen om man gav tillbaka dem fick man tillbaka sin surfbräda, svårare än så är det inte.

”Äsch, dem klarar sig” flinade hon och tog emot sin väska. Hon drog upp sin handduk och började torka sitt hår. Jag flinade till och hon log snett. ”Vart vill du äta då?”

”Jag vet inte, men det finns ju olika resturanger på hotellområdet”

Abby’s Perspektiv:

Jag och Liam slog oss ner vid ett bord som stod under ett träd med blomstrande, rosa blommor. ”Skugga” suckade jag lyckligt och lutade mig bak.

”Shit vad varmt det är” suckade Liam tillbaka. Han tog tag i kragen till hans vita linne och drog ut det från kroppen. Han höll det mellan tummen och pekfingret medan han skakade det så att det skulle svalka. När vi pratat ett tag kom en servitris och frågade om vad vi ville ha att dricka samtidigt som hon placerade några menyer på våra bord.

”Jag tar en cola tack” log jag och hon log medan hon skrev ner det på sitt block. Sen kollade hon på Liam som funderade ett tag innan han sa: ”Jag tar samma”. Hon log, nickade och gick in. Man kunde sitta inne, fast jag tror ingen gör det när man är i västindien.

”Vill du prova igen sen?” frågade Liam och jag såg länge på honom. ”Att surfa” påminde han och jag skrattade tyst.

”Jag kommer aldrig kunna lära mig”

”Såklart du kommer!” försäkrade han och jag såg osäkert på honom.

”Men jag skämmer ut dig.” sa jag skamset och kollade ner på menyn.

”Den sista som skämmer ut mig är du, Abby” sa han allvarligt och jag sneglade upp på honom.

”Du ljuger bara. Ni killar har säkert slutit en pakt att ni måste ge mig massa komplimanger för att jag inte ska tänka på barnet”

”Det är inte sant” protesterade Liam med en så allvarlig blick att jag faktiskt trodde honom.

Det vart tyst när vi kollade vad vi ville beställa; det var ingen jobbig tystnad, utan det var en rätt så behaglig.

”Vad ska du ta?” bröt jag tystnaden och Liam såg upp på mig med ett litet leende.

”Jag tror att jag tar barbecue hamburgaren” svarade han och jag nickade. ”Vad ska du ta?”

”Jag tar kycklingsalladen” svarade jag och han himlade med ögonen. ”Ska du ta sallad? Ärligt? Måste man inte äta typ.. Mat när man är gravid?” frågade han och jag rös till.

”Det är inte farligt om jag äter sallad” svarade jag, fast egentligen hade jag ingen aning. Men det måste ju funka, eller hur?

”Var är ni? Vi är på stranden och vi hittar inte er..” saHarry och jag kramade mobilen hårt i handen.

”Nae, vi tog en paus för ett tag sen, vi..”

”Är dem okej?!” frågade Zayn i bakgrunden.

”Vi är okej, vi äter lunch” fnissade jag.

”Oh. Okej, men kommer ni sen eller?”

”Aa, vi är snart färdiga” svarade jag och fast han inte såg, så log jag.

”Okej, ses snart. Ta hand om er” han klickade mig och jag la ner mobilen i min väska igen.

”Vad sa dem?” frågade Liam medan han drog en djup suck.

”Dem vill att vi ska komma till stranden, dem väntar” svarade jag och han nickade.

”Okej, ska vi gå då?” frågade han och reste sig upp. Jag nickade och servitrisen kom fram till oss. ”Sätt upp det på rum trehundratjugonio” sa Liam och hon nickade.

”Ska bli, Mr Payne” sa hon innan hon slank in igen.

”Hahah, Mr Payne” Liam spände sig medan han log nöjt. Jag himlade med ögonen och vi började gå mot stranden. ”I’m a bad boy” sa han utan att sluta spänna sig. Jag skrattade nervöst och klappade honom vänskapligt på axeln.

”Jajaja..”

hejhej ville bara säga att sjunde kapitlet av direction to love kommer snart (bloggar från mobilen)

Harrys Pespektiv

”Vems pappa?” frågade Abby med stora ögon. Ellie skrattade innan hon nickade lätt mot Abbys mage.

”Barnets, såklart”

”Vilket barn?” frågade hon frustrerat och kollade på alla killar förutom mig. Eller hon kanske gjorde det, jag såg inte riktigt för jag hade redan rest mig upp och rusat ut ur rummet.

Liam’s Perspektiv: Min och Abbys blick möttes och jag gick fram till henne.

”Liam, vilket barn? Varför säger hon något om ett barn?!” frågade hon panikslaget och jag drog försiktigt upp hennes tröja med en darrande hand. Jo, visst såg man att den putade lite. Åtminstonde mer än innan. ”Nej, nej, nej, Nej!!” Abby drog snabbt ner sin tröja igen innan hon begravde ansiktet i händerna. ”Det här händer inte..! Jag är sjutton!” grät hon frustrerat och jag kramade henne chockat. Min hand vilade på hennes bakhuvud och hon tog ett krampaktikt tag i min arm som att hon var påväg att drunkna och jag var hennes ända räddning.

”Det kommer bli bra..” viskade jag. Mina ögon var vidöppna och jag stirrade på väggen framför mig. Abby och Harry? Dem hade.. Hon var.. Herrejesus.

Trettio minuter senare var det bara jag och Abby kvar i rummet, de andra killarna sprang efter Harry. Den ända anledningen till varför vi fortfarande var kvar var eftersom Abby sagt att hela rummet snurrade och sen hade hon svimmat igen. Det var tydligen inte bra att svimma tre gånger innom loppet av en timme.

Abby satt just nu med ryggen lutad mot väggen och hennes ögon var fyllda av tårar som hotade att svämma över vilken sekund som helst. Hon stirrade tomt ner på lakanen och hon rörde sig inte. Inte en muskel. Jag vet inte ens hur länge hon suttit så, en kvart kanske..?

”Kan vi åka tillbaka till hotellet?” frågade hon tyst och bröt den olidliga tystnaden.

”Självklart” svarade jag och hjälpte henne ur sängen. Jag provade att le, men hon såg bara tillbaka på mig. Helt plötsligt snyftade hon till och jag var inte långsam med att dra in henne i min famn.

”Jag vill inte det här!”

”Allt kommer bli okej, vi är här för dig” svarade jag och drog in henne i en kram. Jag kysste hennes kind och hon log ett knappt synbart  leende innan vi lämnade hennes sjukhusrum. På vägen ut vinkade jag åt Ellie, som log och skrev ut Abby. Hon lutade sig mot mig och jag placerade min arm runt hennes axlar. ”Det kommer bli bra”

Abby’s Perspektiv:

Jag låg i fosterställning ensam i sängen och tänkte tillbaka på mitt sjuttonåriga liv. När jag gör detta både ler jag och gråter. Jag ler för att jag är så jäkla stolt över mig själv, att jag lyckats gått igenom allt utan att låta mig knäckas. Det är inte alla som skulle varit så starka. Jag gråter för att det gör så ont, att det har förstört min barndom och jag vet att jag har mycket mer kvar att gå igenom som jag senare hoppas på att kunna skratta åt. Som att bli gravid i sjuttonårs åldern, till exempel.

Livet har inte varit snällt mot mig, ständigt gett mig något att kämpa emot. Jag har aldrig riktigt känt att livet leker, livet är perfekt och jag är den lyckligaste personen i världen. Alltid har det varit något som fått mig att falla, att skrika att jag inte orkar mer. Men jag har inte alltid lyckats se igenom allt och faktiskt upptäcka vad det är. Jag har vetat att tyngden fanns där, men jag visste inte varför. Och när jag tänker efter nu så börjar jag tro att det är vad mitt liv går ut på; att 24/7 kämpa, att ständigt gråta och skrika mig till sömns när jag inte vill leva mer. Det käns hemskt att tänka så när jag är så ung, men det är sanningen. Det där att jag inte vill leva mer har jag inte känt ända sen vi flyttade till London, men i Sverige jagade döden mig vart jag än var. Ibland var den hack i häl, men ibland sölade den ner och jag började se ljus. Men precis som jag trodde att allt skulle lösa sig var den där igen och förstörde allt.

Alla ska ha motgångar, självklart. Men fan inte de motgångar jag har haft, dem är inte ens mänskliga.

Jag hörde killarnas lågmälda röster i rummet utanför och snart hörde jag hur någon osäkert gick in i rummet.

”Förlåt att jag sprang iväg..” hörde jag Harrys röst innan jag kände hur han satte sig på sängkanten. Jag snyftade till och såg upp på honom.

”Du hade rätt att göra det”  jag hasade mig upp och satte mig med ryggen mot väggen medan jag strök mig under ögonen. ”Du.. Vill du att jag ska göra abort?” jag såg ner i mitt knä, men kunde ändå tydligt se hur Harry stelnade.

”Abby” han drog mig till sig i en ända rörelse och jag satt nu väldigt nära honom. ”Ända sedan vi blev ihop har jag vetat att det är med dig jag ville skaffa familj, med dig jag ville gifta mig med. Sen visste jag ju inte om du ville det samma, men det hör inte hit.. Visst blev det lite tidigt med, hm, barnet” han nickade lätt mot min mage och jag la generat armarna över den. ”Men jag låter dig inte göra abort..”

Han flyttade på mina armar och smekte mig lätt över magen. En rysning for igenom hela mig och jag tog ett djupt andetag.

”Jag vet inte om jag klarar av ett.. Barn.. Jag är bara sjutton” jag såg –smått skärrat- upp på Harry och han log.

”Men jag är arton” han böjde sig fram och kysste mig mjukt på läpparna. Det kändes som att hela jag förvandlades till kokad spaghetti. Jag hade inte känt Harrys läppar mot mina –på riktigt- på flera dagar och det var först nu jag insåg hur mycket jag faktiskt saknat det. Jag och Harry hade gjort slut för en vecka och någon dag sen och det hade varit outhärdigt på bussen. Men nu var vi ju i västindien, så det är inte lika instängt längre.

”Vill du att jag ska behålla det..?” ärligt, Abby?! Är det det första du frågar när han precis har kysst dig? sa Niall ironiskt. ”Det skulle vara en ära” han log och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Det skulle även vara en ära att få behålla dig också” fortsatte han, fast den här gången mycket mer allvarligt.

”Forever and always” svarade jag och han log medan han drog in mig i en kram.

Jag stirrade äcklat ner på hamburgaren framför mig och sakta sköt jag tallriken ifrån mig.

”Någon kan få min..” mumlade jag och började röra runt i mitt vatten med den lilla cocktail pinnen man fått. Iskuberna bildade ett dämpat klingande ljud när de stuttsade emot glaset och jag hamnade i någon sorts trans.

”Ska du inte typ..” Niall harklade sig besvärat och nickade lätt mot min mage. ”Äta för två?”

Jag blängde ilsket på honom och han höll upp händerna i luften i en gest som sa skjut-inte.

”Jag fattar ditt budskap, varför inte bara ringa MTV och säga att jag ska vara med i 16 and pregnant?!” halv röt jag innan jag reste mig upp. Harry såg ut att kväva ett skratt och jag gav honom en varnande blick innan jag tog min väska och suckade lågt. ”Jag går upp till hotellrummet, ring om det är något”

Precis innan jag började gå där ifrån kände jag Harry smeka utsidan av min hand och jag tog ett darrigt andetag. Ett ända ord cirkulerade runt i mitt huvud och fick mig att känna mig snurrig och greppa tag i närmaste sak. Hurra för stolar.. Jag såg mig omkring för att se om någon faktiskt ropade det åt mig, eller om det bara var i mitt huvud. Gravid! Gravid..!

”A ...” började Harry, men jag avbröt honom.

”Jag kan inte”

”Kan inte vad?” frågade han oroligt med ett smått nervöst skratt. Jag kollade på honom och sen ner på mina händer, innan jag upprepade det. Snart fattade Harry vad jag menade och hans ögon blev blanka. Med gråt i rösten frågade han långsamt: ”Gör du slut med mig?” Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den snart igen. Jag hade ändå inget vettigt att säga, det kändes som att hela min värld rasade samman.

”På den senaste tiden... Du och Zayn..” stammade jag och Harry såg förfärat på mig.

”Du är väl inte kär i Zayn?!” jag reagerade snabbt, kanske till och med för snabbt.

”Nej.. Nej!... Absolut inte, men det är bara det att.. Jag klarar inte av att vara anledningen till att ni bråkar. Det känns som att ni tror att jag är något man kan vinna och det sårar mig. Djupt..”

”Jag skulle aldrig vilja såra dig” sa han med tårar i ögonen och jag tog ett steg bak.

”Men du gör det nu.. Du har skrytit så mycket om att jag är din flickvän när Zayn är med och allt känns bara så falskt. Jag är ledsen, Harry”

”..Jag med..” han svalde och trängde sig sen förbi mig. Då alla skulle sova nu hade bussarna stannat och det var lätt för Harry att öppna dörren och gå ut i kylan. Jag stirrade tomt framför mig och snart kände jag hur jag sjönk ihop på marken. Tårarna började rinna och hela jag skakade. Jag började hulka och snart kom killarna ut. Louis kollade på den fortfarande öppna dörren innan han kollade på mig.

”Vart är Harry?” frågade han, men fick inget svar. Jag fick inte ut mig någonting förutom hulkningar och tårar. ”Hans skor är borta.. Shit, han har dragit!” det sista utbrast Liam högt.

”Han kommer tappa bort sig..!” sa Niall medan Zayns starka armar tog tag i mig och lyfte upp mig ifrån golvet.

”Ni kan gå och leta, jag stannar här och försöker få veta vad som har hänt..” sa han och killarna kollade avvaktande på honom. ”Jag kommer inte göra någonting..!” suckade Zayn och killarna mumlade något för sig själva medan de drog på sina skor.

”Ring om det händer något” sa Liam innan dem sprang ut och stängde dörren efter sig. Zayn satte sig ner i soffan och jag kurade ihop mig till en boll i hans famn.

”Schh...” viskade han mjukt medan han la armarna om mig. ”Allting kommer bli okej..”

”Ne-he” hulkade jag otydligt.

”Vad hände egentligen? Bråkade ni..?” frågade han försiktigt och jag försökte ta ett andetag, vilket inte gick då jag grät så mycket.

”Vi-hi..” jag fick inte ut något mer. Det tog helt stopp.

Jag stirrade tomt ut ur fönstret medan jag tryckte benen hårt mot magen. Jag hade inte flyttat ifrån soffan en ända gång och Zayn hade kommit fram och tillbaka hela tiden med filtar, te och mackor. Fast när han insåg att jag inte rörde något av det slutade han och satte sig istället bredvid mig. Jag lutade mig utmattat mot hans axel med min blick fäst ut ur fönstret i hopp om att få se att killarna var påväg tillbaka. Det var kolsvart ute och alla killarna inklusive Paul var ute och letade efter Harry. Jag visste ingenting, dem kanske till och med var påväg tillbaka. Eller så var dem nära att ge upp just nu. Harry kanske satt ensam någonstans och frös och..

Dörren öppnades och Harry gick snabbt förbi. Han gav oss inte en ända blick, men han var i alla fall tillbaka. Killarna kom in med trötta ansikten och låste dörren efter sig innan dem satte sig bredvid mig och Zayn.

”Kan du gå in och prata med honom? Han lyssnar inte på oss” Louis såg bedjande på mig och jag torkade tårarna med en snyftning.

”Vad vill ni att jag ska säga då? Det är ju inte så att han kommer lyssna på mig i alla fall”

”Snälla..”

”Jag klarar inte att prata med honom just nu..” jag såg ner i mitt knä och snyftade till. Liam som satt på min högra sida la armarna om mig och drog in mig i hans famn. Han lutade sin haka mot mitt huvud och smekte min arm. Jag kände hur han mimade något åt killarna, men jag brydde mig inte. Jag la mig med huvudet i hans knä innan jag la armarna för ansiktet för att dem inte skulle se tårarna som strömmade ner för mina kinder. Liam smekte mig över håret gång på gång, vilket var väldigt lugnande. Jag försökte hålla ögonen öppna, men det var svårt när man gråtit så mycket som jag gjort. ”Jag går och lägger mig..” mumlade jag och reste mig upp. Jag svajade till, men fick snart tillbaka balansen och kunde utan problem gå in till sovrummet.

Såfort jag lagt mig ner i sängen vände jag blicken till Harry som låg med ryggen emot mig. Såfort jag tänkte på honom fylldes mina ögon av tårar igen och jag tryckte mina fingrar mot ögonlocken för att inte börja gråta igen. Jag är så känslig, jag grät nästan aldrig innan jag träffade killarna. Dem har gjort mig så sårbar. Tillexempel när pappa slog mig grät jag bara de värsta gångerna. Ett exempel på de värsta gångerna är när jag svimmade av i hallen för att han slagit mig så mycket, eller när han fick ett utbrott och kastade en kniv mot mig som skärde igenom min höft som smör. Den fastnade och han bara lämnade mig där ensam. Jag vet inte vad det värsta var; smärtan när jag drog ut kniven, eller att det var när jag bara var tolv år. Jag har fortfarande ett ärr där som jag är överlycklig över att killarna inte sett. Jag hade aldrig berättat för någon om just den olyckan och kommer aldrig heller göra det.

Jag sprang iförväg mot hotellet jag och killarna skulle bo på. Det var jätte fint och vi hade ett rum med utsikt över havet. Vi var äntligen i Västindien och det var bättre än jag förväntat mig..! Jag hade ett stort leende på läpparna som slocknade såfort jag kom in i lobbyn. Framför mig stod pappa med ett leende på läpparna som skrämde livet ur mig. Jag tog ett steg bak och kollade länge på honom.

”Vad gör du här?”

”Det är något jag vill göra” flinade han och höjde handen. Jag flämtade till och vände mig snabbt om för att springa där ifrån, men någon blockade vägen. Först vart jag bara stressad och försökte komma förbi, men när jag såg vem det var kändes det som att allt stannade.

”Du förkänar det” fräste Harry ilsket och hjälpte pappa att brotta ner mig. Alla människor runt omkring oss suddades ut och det var nu bara jag, Harry och pappa. Någon av dem satte sig på mig medan den andra skrattade högt och sparkade på mig. Mitt huvud flög åt alla håll medan ena drog i mitt hår och andra verkade ha kul med att sparka mig på tinningen.

Louis’ Perspektiv:

”Abby! Abby!” Liam skakade Abby som vägrade vakna. Hon grät hysteriskt medan hela hon skakade, men man såg fortfarande att hon sov. Hon vred på sig medan hon mumlade otydligt, så som man gör när man pratar i sömnen. ”Vakna..!” Liam skakade henne försiktigt igen.

Hon skrek ett gällt skrik medan hon satte sig spikrakt upp i sängen. Som i en reflex drog jag in henne i min famn och kramade henne. Hennes armar hängde slappt längs med sidorna medan hon fortsatte gråta.

”J-jag drömde... A-att.. Pappa, h-han.. Och Harry.. Och ni var där, men ni fö-försvann.. Oh-och”

”Sch” mumlade jag medan Liam, Niall och Zayn som suttit bredvid reste sig upp. Harry låtsades sova, men man kunde se på långa vägar hur han kollade på henne. Och hur han reagerat när hon sa hans namn.

”Han hatar mig” viskade hon tyst i mitt öra och jag drog min hand upp och ner för hennes rygg.

”Han älskar dig, Ab” svarade jag så att ingen annan förutom hon hörde.

”Jag vet inte vad jag tänkte på..”

Ville bara säga att Abby har varit ihop med Zayn annars blir det missförsstånd

___________________________________________________________________________________________________

Ska du inte äta?” frågade Harry oroligt när jag stirrade ner på min tallrik. Jag mådde illa bara av att se på det, jag hade inte alls aptit.

”Jag är inte hungrig” svarade jag tyst och sköt tallriken ifrån mig.

”Du ser blek ut, är du säker på att du inte håller på att bli sjuk?”

”Jag är inte sjuk” försäkrade jag. Han log svagt och kysste mig mjukt på läpparna med stängd mun innan han placerade en hand på mitt lår och fortsatte småprata med killarna. Jag kollade mig omkring och tillslut fastnade min blick på Zayn som satt mitt i mot mig. Han mötte min blick och log svagt. Han såg så oskyldig och sårbar ut. Han hade det där ansiktsuttrycket som utstrålade osäkerhet.

*

Harry tog min hand och kramade den medan vi följde efter de andra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och sneglade ner på våra sammanflätade händer.

”Klockan är rätt så mycket, vill du hyra en film och åka tillbaka till bussen?” frågade Harry i form av en viskning och jag såg upp på honom.

”Det spelar ingen roll” svarade jag med ett trött leende och Harry smekte översidan av min hand med sin tumme.

”Vi kan åka i förväg, jag tror att killarna vill stanna kvar ett tag” Harrys förslag lät ovanligt lockande, men det kanske berodde på att jag är så trött att det kändes som att jag snart skulle somna på plats.

Precis som Harry sagt, killarna ville stanna lite längre och fortsätta åka olika saker. Klockan var trots allt bara fyra. Vi hade åkt taxi hit, så Harry ringde en redan när vi var påväg ut. Jag huttrade till när en kallvind svepte över mig och vi gick ut och ställde oss där taxin skulle komma. Jag slöt armarna runt mig själv för att inte frysa, men Harry märkte det snart och drog in mig i hans famn. Jag lutade min panna mot hans bröst medan han drog händerna upp och ner över min rygg. Hans läppar sökte snart upp mina och han kysste mig. Jag besvarade kyssen på riktigt för första gången på flera dagar och Harrys grepp runt min midja blev fastare, som att han aldrig ville släppa mig.

Harry drog ner mig i sin famn och drog en filt över oss innan han startade filmen. Han andades varmt i min nacke och jag log svagt medan jag kämpade för att hålla ögonen uppe. Harrys fingrar smekte mig varmt under tröjan på ett lugnande sätt och mina ögon stängdes. Jag fastnade i något mellanting; jag sov inte, men jag var inte vaken. Det var som att jag balanserade på en lina mellan verkligheten och drömmarna. Allt kändes som att det gick i slow motion och Harrys röst hördes bara som ett eko. Jag tror att jag balanserade på den där linan rätt länge, för jag hörde hur resten av killarna kom in och hur någon av dem började skälla på Harry som hasade sig upp, tog mig i ett fastare grepp och röt någonting tillbaka. Allt hördes mycket mörkare och långsammare.

”Idiot!” skrek någon innan jag kände ett par varma armar runt mig –som inte tillhörde Harry- innan det kändes som att jag flög. Någon bar upp mig och tryckte mig lätt mot sin överkropp medan den gick därifrån. Harrys och den han bråkade meds röster suddades ut allt mer och snart kände jag hur någon mjukt la mig ner på en madrass innan han la sig bredvid mig.

”Dem slutar bråka snart..” hörde jag en mjuk röst viska och jag vände mig om. Det kändes som att min kropp var tung som bly och det var himla svårt att ens röra sig. Det blir så när man är såhär trött.

Då personen som bärt mig inte stängt dörren efter sig hörde jag fortfarande svagt när Harry och den andra personen skrek på varandra.

”Är det Zayn?” mumlade jag halvt sovande och personen bredvid mig suckade.

”Mm..” han kramade mig beskyddande. Det var först då jag förstod att det var Liam som låg bredvid mig, jag känner igen hans starka armar runt mig och allt det där. Tårar bildades i mina stängda ögon och rann sakta ner för mina kinder. Hur kunde det bli såhär? Allt hade ju varit så perfekt.

Killarna trodde att jag sov. Men jag var klarvaken. Jag kunde bara inte förmå mig själv att öppna ögonen.

”Ni får väl för fan inte vara så själviska!” viskade Louis argt. Det var första gången jag hörde honom svära och det skrämde mig lite.

”Det är ju han som är idioten i det här rummet!” svarade Zayn och jag nöp mig själv hårt i armen.

”Det är ju inte jag som går och kärar ner mig i sin bästa kompis flickvän!”

”Det var ju precis det du gjorde! Hon var ju med mig från början, har du glömt det..?!” väste Zayn. Tystnad. En obehaglig tystnad som fick mig att vilja kräkas. Jag visste vilka tankar som passerade Harrys huvud just nu. Klumpen som bildades i hans mage och tårarna som tryckte på.

”Men Zayn, hon är faktiskt ihop med Harry nu.. Du kanske borde.. Jag vet inte, försöka gå vidare?”

Resten av deras samtal var som en plåga. För varje ord kändes det som att någon tryckte in spikar i mig och jag tryckte händerna mot öronen, men det hjälpte inte. Jag hörde ändå varenda ord allt för tydligt. Jag fattar inte hur jag orkade lyssna på allt. Det brast först vid ”jag hatar dig”. Det var först då jag öppnade ögonen och stod öga mot öga med verkligheten. Jag satte mig upp i sängen och killarna kollade storögt på mig. Mina ögon var fulla av tårar som hotade att svämma över när som helst.

”Abby..” började Harry, men jag viftade bara avfärdande med handen medan jag reste mig upp.

”Säg det inte. Bara.... Gör inte det” jag förvann ut ur rummet och kollade mig förvirrat omkring. Hade jag gjort så att Zayn Malik och Harry Styles sa att dem hatade varandra? Var det mitt fel?

”Hun..” Harry tog tag i min handled, men jag drog mig snabbt ur hans grepp och tog några steg ifrån honom. Jag andades tungt och kollade förfärat på honom.

Hejhej! Här kommer några headers som jag har gjort när jag har tråkigt.

Min första header på levon.bloggplatsen.se

Min header som jag nyss gjorde. Vad tycks?

Funderar på att ha den istället för den jag har.