Jag skvätte försiktigt vatten i Nialls ansikte och hans ögonlock fladdrade till. Han stönade lågt och försökte le, men det såg mer ut som en grimas.

”Varför ligger jag på golvet?” frågade han hest och svagt. Jag ställde undan vattenglaset och vi alla såg ner på honom.

”Du svimmade” sa Louis forskande och Niall såg frågande på oss.

”Har du ont någonstans?”  frågade Zayn och Niall kände efter.

”Jag tror att jag kommer få en bula på bakhuvudet.. Men jag tror att jag är okej” han blinkade och vi alla pustade ut.

”Ska jag hjälpa dig upp?” Han nickade sakta och Liam tog tag i hans hand. Han drog upp Niall som stönade lågt.

”Jag ljög, jag tror att jag kan ha stukat handen..”

Han gick sakta och satte sig i soffan. Han sjönk ner bland kuddarna och jag höll menande upp telefonen.

”Ska jag ringa ambulans?” ”Ne, men jag ska ta ett glas vatten..” Niall började resa sig, men Louis skyndade sig om honom medan han sa åt Niall att sitta kvar.

Abby’s Perspektiv:

Det bankade på dörren och jag och Lexi såg samtidigt på varandra.

”Abigailey Palmer?” sa en mörk röst och jag stelnade till. ”Det är polisen”

”Shit, det är en fullgubbe utanför, ring polisen!” pep Lexi medan hon gick ner på knä.

”Jag tror att vi inte behöver ringa polisen, den är redan här” jag pekade mot dörren medan jag himlade med ögonen.

”Öppna dörren!”

Lexi började sakta krypa mot hallen och när hon väl var framme kikade hon ut ur titthålet. Hon flämtade till och sjönk ner igen innan hon snabbt kröp fram till mig.

”Han är fan fyrtio bast, ring polisen och säg att en våldtäcksman vill bryta sig in i lägenheten!”

”Lexi” viskade jag allvarligt. Hennes meningar fick mig faktiskt att bli rädd.

”Du får öppna” ”Nej, du får öppna varför ska jag öppna?”

”Vi gör det tillsammans” vi gick fram till dörren och öppnade den med säkerhetskedjan på. Jag kikade ut på mannen med polisuniform och skäggstubb utanför min dörr. Han kollade tillbaka på mig och jag tog reflexmessigt ett steg bak.

      (Tänk er att hon är 17)          (Tänk er att den svarta tåren inte är där)

”Uuhm.. Hej?” började jag nervöst och han sträckte på sig.

”Är du Abigailey Palmer?”

”Hurså?” undrade jag och han höll upp en polisbricka.

”Har du något emot att följa med till stationen?” frågade han och jag ryckte till.

”Varför då, ni tror väl ändå inte att jag har gjort något?” ”Nej, men din pappa sitter i domstolen eftersom vi har fått in ett anonymt brev om att han misshandlat dig och din mor. Vi behöver åtminstånde en av er där för att kunna fängsla honom.” ”F-fängsla?” stammade jag.

”Ja, det är ett allvarligt brott att misshandla ett barn och sin fru. Ja, det är ett brott att misshandla vem som helst. Kan du öppna dörren?” ”O-okej” viskade jag. Helt plötsligt kändes det som att jag var tio igen och ville börja gråta. Jag stängde dörren för att dra av haspen innan jag öppnade den helt igen.

Han gjorde en gest ut mot korridoren och jag stoppade fötterna i mina skor. Jag drog åt mig min väska och vinkade till mig Lexi som upprepade min process. Chockat följde vi efter honom ner till hans polisbil som vi sen hoppade in i. Jag såg upp mot killarnas lägenhet innan bilen började rulla.

Vi gick in i rättegångssalen och jag greppade tag i Lexis hand i full panik. Det var helt knäpptyst och golvet knarrade under våra fötter. Jag och Lexi satte oss på en bänk snett bakom pappa. Jag sneglade på honom och han kollade tillbaka på mig. Han hade en helt nollställd, kall blick. Den visade inga känslor. Jag svalde och såg fram på dommaren. ”Jaha, är alla samlade?” sa hon med hög, skrämmande stämma. Ett mummel fyllde salen och jag tog ett djupt andetag. ”Abby Palmer, kan du komma fram?” hon kollade ut över ”publiken” och hennes blick stannade på mig. Hon log ett lugnande leende och jag sökte svar i Lexis ögon. Hon mimade ett sätt dit honom och jag reste mig upp. Allas blickar landade på mig och jag stirrade ner i marken medan polisen som hämtat oss styrde mig till ett litet ”bås” bredvid dommarens. Jag satte mig ner och såg osäkert på Lexi. Hon log ett medlidande leende och jag försökte fylla lungorna med luft.

Jag harklade mig nervöst och började hålla på med mina händer för att försöka lugna ner mig. ”Så du är alltså dotter till Ben och Maja Palmer?” sa hon och jag nickade långsamt. ”Och han har misshandlat er i hur många år?” ”Protest!” pappas advokat reste sig upp med ett finger i vädret och jag sneglade upp på honom.

”Sitt ner i salen!” svarade dommaren barskt innan hon såg vänligt på mig.

”J-jag..” stammade jag och såg ut över salen. Min haka började darra och jag såg på Lexi. Hon såg på mig med blicken som sa jag finns här, du har inget att vara rädd för. ”Sen jag var tio”

Alla drog efter andan och jag kollade ner på min arm. Ett stort ärr löpte över min handled och jag drog i tröjkanten för att dölja det.

”Tio år” viskade någon som satt bredvid Lexi. ”Stackars flicka, sätt mannen i fängelse bums”

”Har du några ärr eller blåmärken eller något du kan visa oss?”

Jag tog ett djupt andetag. Det gäller nu, nu eller aldrig. Det är min tur att slå tillbaka. Jag vet att det är upp till mig på något sätt, att göra det rätta. Det är inte försent. Jag satte handflatorna på bänken framför mig och tryckte mig upp ur stolen. Tårarna vällde upp i ögonen och jag tvingades gå fram till dommaren. Men där stannade jag och stirrade ner i golvet. ”Du har ingenting att dölja för oss, Abby” sa hon med sin skarpa ton och jag hasade upp tröjärmen. Jag började med att visa henne ärret över handleden. ”Hur gick det till?” ”Är det verkligen nödvändigt, miss?” sa jag darrigt och hon såg på mig. Hon behövde inte säga något, utan jag drog bara ner tröjärmen.

”Han slog mig med en ljusstake” sa jag tyst och sneglade på pappa som stirrade tomt framför sig.

”Ack ack” sa dommaren. Hon lät som en anka som satt i halsen. ”Något mer?” Jag drog upp tröjan och blottade magen en bit. Jag visade blåmärket på min höft och hon såg menande på mig.

”Knytnäven”

Alla i publiken viskade upprört med varandra och en dam i femtioårsåldern satt och grät medan hon bad till gud att pappa och jag aldrig skulle ses igen så att han inte kunde skada mig.

”Är du färdig eller har du mer? Alla bevis kommer hjälpa till”

”Jag har fler, men jag visar gärna inte..” mumlade jag.

”Är du rädd, Abby?” sa hon högt och tydligt. ”För din pappa?” Jag såg på honom och en tår rann ner för min kind. Varför tvingade dem mig till det här?!

”..Lite..” pep jag och hon såg på mig.

”Och du vill inte att han ska få tag i dig?” frågade hon. Vad var det för fråga?! Han är trots allt min pappa.

”Jag vet inte..”

”Visa mig det andra märket är du snäll” sa hon och drog mig över armen för att visa att allt var okej.

”Hur vet du att jag har fler?” frågade jag och hon drog lite på munnen.

”Jag vill gärna säga att det är för att jag är proffesionell, men du sa det förut”

Jag drog upp mjukisbyxorna och visade mitt knä. Det var värst av alla sår jag hade. Alla drog efter andan och jag drog fingret över ärret. Just på det var huden sträv och blodrött blandat med blått.

”Det var en kniv..” sa jag och hon såg på pappa med blicken som sa är du seriös? En kniv?!

”Abby” pappas slutkörda, hesa röst ljöd genom salen och jag kollade snabbt på honom. ”Jag älskar dig och det måste du veta. Du är min dotter och kommer alltid att vara. Min lilla flicka. Kommer du ihåg när den där hästshowen kom till stan och du ville så gärna gå? Maja kunde inte ta med dig för att hon var allergisk för hästar och du grät i flera timmar. Jag kom hem från en av säsongens viktigaste matcher för att gå med dig. Kommer du ihåg det?” Jag nickade stumt medan tårarna rann ner för mina kinder. Jag fick en blick av dommaren som sa att jag kunde gå ner och sätta mig på bänken igen, vilket jag halft gjorde. Jag stannade på vägen och såg på pappa som fortsatte. ”Du satt på mina axlar och jag har aldrig sett dig så glad. Du var ivrig över den där showen i veckor. Jag kände mig som en pappa och jag kommer alltid vara din. Jag skulle aldrig göra illa min flicka som jag älskar mest i hela världen” Det jag trodde höll på att vara förlåtelse för min pappa byttes snabbt ut mot ilska. Säger han att han inte har gjort det han gjort?! Låter han dommaren tro att han faktiskt inte har gjort illa mig och förstört mitt liv? ”Du ljuger” viskade jag och han såg på mig.

”Abby, jag har inte gjort illa dig och din mamma” sa han med hög ton och jag tog ett steg bak.

”Du ljuger! Du har förstört mitt liv, det minsta du kan göra är att stå för det!” sa jag frustrerat.

”Är du hög eller? Varför skulle jag göra illa dig?” sa han och när jag inte svarade nästan skrek han:”Svara!”

”För att du är en självupptagen...” utbrast jag och knöt händerna för att inte skrika. Jag försökte komma på ett ord att använda. ”Råtta..!” avslutade jag och blev genast arg på mig själv. Råtta? ”Du bryr dig inte ett dugg om mig och du är inte alls min pappa! Jag skulle hellre bli av med min vänstra hand än att bli kallad din dotter” jag rusade ut ur salen och sjönk ner på en bänk utanför. Jag gömde ansiktet i händerna och vek mig på mitten medan jag grät av ilska.

Vad tycker ni om novellen? Själv tycker jag om den väldigt mycket ♥.♥

Jag lovar att nästa kapitel blir bra

Jag knackade på hos Abby och tio sekunder senare öppnade hon med ett leende på läpparna.

”Hey” log hon och jag tog tag i hennes midja. Jag drog henne till mig och kysste henne mjukt.

”Hey” svarade jag och hon log. Hon tog ett steg bak så att jag kunde komma in och jag tog hennes hand. Efter att ha stängt dörren efter mig följde jag med henne till vardagsrummet där hon redan ställt fram kaffe. Vi satte oss bredvid varandra i soffan och jag kunde inte undgå att lägga märke till hur hon placerade sin hand på sin mage, lite under naveln. Hennes mage hade faktiskt blivit stor nu, man kunde se att hon var med barn. Visserligen var det inte som att hon var i sjunde månaden direkt, men hon var i fjärde och då är den ändå rätt så stor.

”Du.. Hur ska vi, uhm.. Göra när bebisen kommer?” frågade hon och jag märkte hur obehaglig hon tyckte situationen var.

”Vad menar du?”

”Alltså.. Han eller hon måste ju vara med mig av olika anledningar men du ville ju typ också ta hand om den.. Eller hur?” hon kollade på mig medan hon bet sig löst i underläppen.

”Försöker du säga att du vill att vi flyttar ihop?” frågade jag med en smått road blick.

”Jag vet inte, försöker du säga det?” hon såg på mig och jag flinade stort.

”Du är jätte dålig på att fråga saker” sa jag och drog upp henne i mitt knä.

”Jag vet” fnissade hon och kysste min kind. Jag log och smekte hennes rygg medan jag kysste hennes hals. ”Det här är allvarligt” fortsatte hon och jag skrattade tyst.

”Vi kan väl prata mer senare?” frågade jag och hon sköt sig ifrån mig utan att flytta sig ur mitt knä.

”Vi kommer bara skjuta fram det. Jag har jätte många frågor. Som om det ska bli en överraskning om det är en kille eller tjej, eller om vi ska kolla det innan. Som om du tycker det blir lättare att flytta ihop, som hur du har tänkt göra med alla konserter i olika länder, som om du ens vill vara med och uppfostra barnet, som..” rabblade hon, men jag satte handen för hennes mun och kollade henne rakt i ögonen.

”Abby, jag älskar dig mest i hela världen. Och trots att det inte är en hel bebis ännu, så älskar jag den där också. Och jag tänker inte lämna er ensamma; jag tänker vara med och uppfostra barnet även om du vill eller inte” sa jag allvarligt och hon såg mig rakt i ögonen.

”Wow. Djupt.”

Jag slog henne löst på armen och hon spelade ledsen. ”Man får inte slå gravida kvinnor!”

”Du är ingen kvinna, älskling” svarade jag med ett flin och kysste henne på kinden. Nu spelade hon arg istället.

”Hallå, är jag ju visst. Jag fyller arton om några månader” protesterade hon och la armarna i kors.

”Du är fortfarande tonåring”

”Du med, arTON” sa hon och jag log.

”Men jag får flytta hemifrån och sånt”

”Vad ser det ut som att jag har gjort då?” fnös hon och jag bet mig i läppen.

”Vi kommer ingenvart av det här” sa jag och hon flinade.

”Tell me about it”

”Okej, rabbla de där frågorna igen” sa jag och lutade mig bak mot kuddarna. Hon virade benen runt min midja och placerade händerna på mina axlar innan hon funderade ett tag.

”Tycker du att vi borde flytta ihop?”

”Jag gör allt för att få vara nära dig så mycket som möjligt” svarade jag.

”Alltså är svaret..?” ”Ja.”

”Ska du flytta in i min lägenhet, jag i din eller ska vi köpa en ny?”

”En större”

”Okej. Vill du veta om det är en tjej eller kille på en sån där koll man måste gå på, eller vill du att det ska bli en överraskning?”

”Överraskning” min hand landade ovanför hennes byxant och jag kände hur hon rös till. Jag kunde inte låta bli att le, hon får mig alltid att le.

”Hur kommer du göra med alla konserter och turnéer?”

”Du och den lilla får följa med mig”

”Vem vill du ska bli gudförälder?” ”Vad exakt menas med det?”

”Vem som ska ta hand om barnet om vi dör”

”Men jag planerar inte på att lämna det”

”Men ifall att”

”Killarna och Lexi”

”Smart drag” flinade hon och jag log. ”Vill du vara med när jag föder?” fortsatte hon.

”Det beror på”

”Beror på vad?”

”Om jag får.”

”Du får om du vill” svarade hon och jag log snett.

”Då är det bestämt. Några fler frågor?”

”När vill du börja köpa barnvagn och sånt? I vilken månad?”

”Om vi bestämmer oss för att flytta ihop till en större lägenhet kan det ju vara bäst om vi gör det så snabbt som möjligt, så vi kan göra ett fint barnrum och sånt. Sen när det är någon månad kvar kan man handla dock kläder”

”Dock kläder?” hon höjde ögonbrynen och jag ryckte på axlarna.

”Same shit, dem är ju så små..!” flinade jag och hon log snett innan hon suckade lågt och lutade sin kind mot mitt bröst. Hon slöt ögonen och jag drog min hand igenom hennes hår.

”Jag är rädd..”

Jag såg ner på henne med en bekymrad blick, men hon såg inte på mig. ”Tänk om något går fel..”

”Allt kommer bli bra, Ab.” jag drog upp henne och tvingade henne att möta min blick.

”Tänk om det inte blir det då?”

”Vi klarar det ändå” jag log snett och hon kramade mig hårt.

Hejhej! Är ute med världens sötaste hundar nu. /';) skriver snart ett till kapitel av direction to love!

Hejhej!

Ni som inte fattat vad Msp är så är det Moviestarplanet, ett onlinespel. Kolla in det här vet ja!

Om du har det adda mig jag heter _STAR_3

Vet att jag skrivit många kapitel av direction to love men jag gillar novellen så mycket

Louis’ Perspektiv:

Niall sträckte fram sin ölflaska och jag tog emot den. En klunk senare gav jag tillbaka den och han flinade mot mig medan han vände sig om på stolen så att han satt med ryggen mot bardisken. Jag följde hans exempel och min blick fastnade på Harry och Abby som kom in. Jag tror att dem hade varit på Harrys hotellrum, om jag inte hört fel. Harry flätade samman deras händer och dem kom fram till oss med leenden på läpparna.

Harry hade mörka jeans och en vit V-ringad tröja medan Abby hade en vit tubtopp som hon stoppat in under ett par midjeshorts, samt neonfärgade vans.

”Är alla här så att vi kan gå?” frågade hon och såg sig omkring.

”Jepp” svarade jag och vi hoppade av barstolarna.

”Ska vi ta en taxi eller gå till stan?” frågade Zayn och vi alla såg på varandra.

”Jag tycker vi går” sa tillslut Liam och alla nickade.

”Sure”

Harry’s Perspektiv:

Jag vet inte vad som skulle vara värst; om jag var pappan till Abbys barn, eller om någon annan var det. Om jag är det skulle det på sätt och vis förstöra min karriär, men annars skulle Abby ha varit otrogen. Jag hoppas nog mer på att jag är pappan. Visserligen älskar jag mina fans och vill att dem ska stanna, men jag älskar Abby mer. Visst ville jag hela tiden att vi skulle ta steget längre än att bara vara ihop någon gång, men jag hade aldrig tänkt mig såhär tidigt. Egentligen har det inte gått in i mitt huvud att det är på riktigt – att jag faktiskt ska bli pappa, men nu helt plötsligt gjorde det liksom det. Abby ska få en bebis och jag är pappan. Och inte tänker jag lämna henne ensam, jag har minst lika stort ansvar. Jag var rädd, tro inget annat; men i det här fallet behövde jag bara svälja rädslan och bita ihop. Om någon ska vara rädd så är det Abby. Men det tänker jag ju inte direkt gå fram och säga.

”Men nej!” hörde jag Abby bredvid mig och jag kollade dit. Vi var tydligen redan i stan. Det var inte direkt som i London, utan här var det mer sunkiga affärer.

En man i femtio års åldern drog i Abby medan han berättade hur bra deras affär var och att han ville att hon skulle titta. Diskret drog jag in henne i min famn så att han skulle släppa. ”Sliskiga gubbe” muttrade hon när vi gått därifrån. Niall och Louis skrattade så mycket att det såg ut att dem skulle kissa på sig, medan Zayn och Liam kollade hur det var med Abby. Hon gned sig äcklat på armen medan hon mumlade ett ”jag vill inte veta vad den där handen har rört”. Jag rös till och hon såg upp på mig. Hon hade inte något specielt ansiktsuttryck, inte glatt, inte ledset och inte argt. Hon såg bara helt neutral ut. Hon log snett och jag böjde mig ner för att sen kyssa henne på munnen. Hon tog min hand och kramade den mjukt. ”Vart vill ni äta då killar?” frågade hon och alla såg sig omkring.

”Det finns säkert något vid hamnen” sa Niall och alla nickade.

En månad senare:

Det var den sista dagen på vår turné, som vi skulle spendera i radio intervju. Då man började se att Abbys mage putade lite –hon var ju i tredje månaden redan- så tyckte vi alla att det var bäst om vi berättar det innan alla fans får reda på det på något annat sätt. Vi hade redan berättat för våra föräldrar – ingen tog det speciellt bra. Mina föräldrar blev arga, men när dem förstod att jag älskade henne och att det var det här vi ville så lugnade dem sig lite. Abbys mamma hade fått dåligt samvete över att hon inte varit med Abby och hon klandrade sig själv för det som hänt, men sen gick det lika bra som med mina föräldrar.

Jag hade redan berättat för han som skulle hålla i radiointervjun vad jag ville berätta och han hade gått med på det. Jag hade sett hur han blivit lite besvärade eftersom vi var så unga, men jag tror att det sjunkit in nu. Det borde ha gjort det.

”Goooodmorgon allihop! Idag har vi med inga mindre än One Direction!” killen som hette typ Ray tog ett steg bak och klappade i händerna.

”Hej!” log Louis och jag kollade på honom med ett flin.

”Idag åker ni hem till London igen, inte sant?” fortsatte Ray.

”Ikväll” sa jag och började pilla på en penna framför mig.

”Har det varit en rolig turné?” ”Helt otrolig” svarade Zayn med ett leende. ”Publiken, fansen, musiken, allt”

”Värmen” fyllde Niall i och alla skrattade.

Det var bara fyra minuter kvar av intervjun – alltså hade jag fyra minuter på mig att förklara om barnet.

”Hazza, du hade en nyhet” Ray kollade på mig med ett peppande leende och jag tog ett djupt andetag.

”Jo, det kan man säga” sa jag och försökte skratta, men det lät så nervöst som det kan bli. Jag sökte hjälp hos killarna och Zayn harklade sig.

”Vi vill inte att någon ska börja kritisera det här och säga om det är fel eller inte, för det är Harrys och Abbys beslut” sa han och jag bet mig löst i läppen. ”Berätta” log Ray och jag öppnade munnen.

”Som de flesta vet är jag ihop med världens bästa tjej, Abby Palmer. Och nu är det så att Abby är, uhm, gravid. Det var ingenting vi visste skulle hända eller något, men man får se det positivt och vara glad. Även om vi är unga och många tycker det är fel, så kommer vi behålla barnet” förklarade jag så lugnt jag kunde.

”Jag är glad för er” sa Ray och jag log tacksamt.

”Och dem kommer inte vara ensamma, utan jag har helt på egen hand bestämt att jag är farbror” sa Liam och jag skrattade till.

”Självklart”

Någon lyfte upp mig och tryckte mig mjukt mot sin överkropp. Jag kunde inte förmå mig själv att öppna ögonen, men jag visste redan att det var Niall.

”Är det inte tungt? Du bär två personer just nu..” mumlade jag trött och Niall fnissade.

”Ni är inte tunga” jag såg honom inte, men jag visste ändå att han blinkade med ett öga.

Snart kände jag hur han mjukt la ner mig på madrassen. Han drog täcket upp till mina axlar och jag log svagt. Jag hörde hur han gick runt i hotellrummet och borstade tänderna och bytte om till sina pyjamasbyxor. Niall var den ända av killarna som sov i pyjamasbyxor, de andra sov i typ kalsonger eller nått.

Nästa dag Liam’s Perspektiv:

”Jag står! Titta!!” tjöt Abby.

”Sväng till höger!” ropade jag tillbaka och Abby lutade sig åt höger. Hon ramlade av surfingbrädan och föll i vattnet med ryggen först. Jag paddlade fram till henne och hjälpte henne upp på sin bräda igen. ”Är du okej?” frågade jag och hon hostade till.

”Tror det..” svarade hon och kramade ur sitt hår. ”Jag kommer aldrig lära mig surfa”

”Jodå. Men det går inte på en dag. Ska vi gå och äta lunch?”

”Okej” hon suckade lågt och vi började paddla in mot land. ”Varför går det inte på en dag då?”

Jag skrattade och hon såg på mig.

”Det är svårt att surfa” svarade jag lätt och hon drog på munnen.

”Vet du vart killarna är?” frågade hon när vi gick upp för stranden mot hyddan där man skulle lämna sina surfbrädor.

”Vet inte, jag tror att dem bara skulle hänga vid poolen idag. Vi kan hämta dem om du vill” jag log mot henne medan vi lämnade in våra brädor och fick våra kort. Sen om man gav tillbaka dem fick man tillbaka sin surfbräda, svårare än så är det inte.

”Äsch, dem klarar sig” flinade hon och tog emot sin väska. Hon drog upp sin handduk och började torka sitt hår. Jag flinade till och hon log snett. ”Vart vill du äta då?”

”Jag vet inte, men det finns ju olika resturanger på hotellområdet”

Abby’s Perspektiv:

Jag och Liam slog oss ner vid ett bord som stod under ett träd med blomstrande, rosa blommor. ”Skugga” suckade jag lyckligt och lutade mig bak.

”Shit vad varmt det är” suckade Liam tillbaka. Han tog tag i kragen till hans vita linne och drog ut det från kroppen. Han höll det mellan tummen och pekfingret medan han skakade det så att det skulle svalka. När vi pratat ett tag kom en servitris och frågade om vad vi ville ha att dricka samtidigt som hon placerade några menyer på våra bord.

”Jag tar en cola tack” log jag och hon log medan hon skrev ner det på sitt block. Sen kollade hon på Liam som funderade ett tag innan han sa: ”Jag tar samma”. Hon log, nickade och gick in. Man kunde sitta inne, fast jag tror ingen gör det när man är i västindien.

”Vill du prova igen sen?” frågade Liam och jag såg länge på honom. ”Att surfa” påminde han och jag skrattade tyst.

”Jag kommer aldrig kunna lära mig”

”Såklart du kommer!” försäkrade han och jag såg osäkert på honom.

”Men jag skämmer ut dig.” sa jag skamset och kollade ner på menyn.

”Den sista som skämmer ut mig är du, Abby” sa han allvarligt och jag sneglade upp på honom.

”Du ljuger bara. Ni killar har säkert slutit en pakt att ni måste ge mig massa komplimanger för att jag inte ska tänka på barnet”

”Det är inte sant” protesterade Liam med en så allvarlig blick att jag faktiskt trodde honom.

Det vart tyst när vi kollade vad vi ville beställa; det var ingen jobbig tystnad, utan det var en rätt så behaglig.

”Vad ska du ta?” bröt jag tystnaden och Liam såg upp på mig med ett litet leende.

”Jag tror att jag tar barbecue hamburgaren” svarade han och jag nickade. ”Vad ska du ta?”

”Jag tar kycklingsalladen” svarade jag och han himlade med ögonen. ”Ska du ta sallad? Ärligt? Måste man inte äta typ.. Mat när man är gravid?” frågade han och jag rös till.

”Det är inte farligt om jag äter sallad” svarade jag, fast egentligen hade jag ingen aning. Men det måste ju funka, eller hur?

”Var är ni? Vi är på stranden och vi hittar inte er..” saHarry och jag kramade mobilen hårt i handen.

”Nae, vi tog en paus för ett tag sen, vi..”

”Är dem okej?!” frågade Zayn i bakgrunden.

”Vi är okej, vi äter lunch” fnissade jag.

”Oh. Okej, men kommer ni sen eller?”

”Aa, vi är snart färdiga” svarade jag och fast han inte såg, så log jag.

”Okej, ses snart. Ta hand om er” han klickade mig och jag la ner mobilen i min väska igen.

”Vad sa dem?” frågade Liam medan han drog en djup suck.

”Dem vill att vi ska komma till stranden, dem väntar” svarade jag och han nickade.

”Okej, ska vi gå då?” frågade han och reste sig upp. Jag nickade och servitrisen kom fram till oss. ”Sätt upp det på rum trehundratjugonio” sa Liam och hon nickade.

”Ska bli, Mr Payne” sa hon innan hon slank in igen.

”Hahah, Mr Payne” Liam spände sig medan han log nöjt. Jag himlade med ögonen och vi började gå mot stranden. ”I’m a bad boy” sa han utan att sluta spänna sig. Jag skrattade nervöst och klappade honom vänskapligt på axeln.

”Jajaja..”