”Heeej!” utropade Anne –Harrys mamma- glatt men förvånat när vi knackade på. Harry stod vid dörren medan jag stod lite bakom med Lux. Harry kramade om sin mamma och sen sin styvpappa –Robin-. Anne öppnade armarna och jag log medan jag kramade om henne.

”Hej” log jag och hon svarade med ett stort leende. Harry tog Lux och pratade med sin förvånade mamma medan jag kramade och sa hej till Robin.

”Kom in” sa han och jag log medan jag tog ett steg in och petade av mina skor. Harry placerade sin arm runt min midja för att visa mig vägen in till vardagsrummet.

”Vill ni ha någonting? Kaffe? Te? Saft?” ropade Anne från köket och jag såg på Harry.

”Saft tack” ropade Harry tillbaka.

”Och du då, Abby?” ”Jag tar samma som Harry” svarade jag och log när Harry kysste min nacke. Jag placerade Lux i mitt knä och smekte hennes mjuka huvud. Jag log och pussade hennes kind. ”Jag älskar dig” viskade jag till henne och hon gjorde ett gurglande ljud. Jag fnissade och Harry flätade samman våra fingrar. Han kysste min hand och såg mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig”

”Heeej!” utropade Anne –Harrys mamma- glatt men förvånat när vi knackade på. Harry stod vid dörren medan jag stod lite bakom med Lux. Harry kramade om sin mamma och sen sin styvpappa –Robin-. Anne öppnade armarna och jag log medan jag kramade om henne.

”Hej” log jag och hon svarade med ett stort leende. Harry tog Lux och pratade med sin förvånade mamma medan jag kramade och sa hej till Robin.

”Kom in” sa han och jag log medan jag tog ett steg in och petade av mina skor. Harry placerade sin arm runt min midja för att visa mig vägen in till vardagsrummet.

”Vill ni ha någonting? Kaffe? Te? Saft?” ropade Anne från köket och jag såg på Harry.

”Saft tack” ropade Harry tillbaka.

”Och du då, Abby?” ”Jag tar samma som Harry” svarade jag och log när Harry kysste min nacke. Jag placerade Lux i mitt knä och smekte hennes mjuka huvud. Jag log och pussade hennes kind. ”Jag älskar dig” viskade jag till henne och hon gjorde ett gurglande ljud. Jag fnissade och Harry flätade samman våra fingrar. Han kysste min hand och såg mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig”

”Heeej!” utropade Anne –Harrys mamma- glatt men förvånat när vi knackade på. Harry stod vid dörren medan jag stod lite bakom med Lux. Harry kramade om sin mamma och sen sin styvpappa –Robin-. Anne öppnade armarna och jag log medan jag kramade om henne.

”Hej” log jag och hon svarade med ett stort leende. Harry tog Lux och pratade med sin förvånade mamma medan jag kramade och sa hej till Robin.

”Kom in” sa han och jag log medan jag tog ett steg in och petade av mina skor. Harry placerade sin arm runt min midja för att visa mig vägen in till vardagsrummet.

”Vill ni ha någonting? Kaffe? Te? Saft?” ropade Anne från köket och jag såg på Harry.

”Saft tack” ropade Harry tillbaka.

”Och du då, Abby?” ”Jag tar samma som Harry” svarade jag och log när Harry kysste min nacke. Jag placerade Lux i mitt knä och smekte hennes mjuka huvud. Jag log och pussade hennes kind. ”Jag älskar dig” viskade jag till henne och hon gjorde ett gurglande ljud. Jag fnissade och Harry flätade samman våra fingrar. Han kysste min hand och såg mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig”

 (Tänk er att det är Abby)

Niall’s Perspektiv:

Nervöst skakade jag på benen och tog ett djupt andetag. Jag hade aldrig kunnat gissa att jag innan jag ens träffat henne skulle ha en crush på henne. Visserligen var vi tillsammans när jag fortfarande bodde i Irland, men jag hade inte träffat henne på något år nu och inte ens tänkt på henne. Men nu kändes det som att jag varit kär i henne i hela mitt liv.

”Niall?” jag vände mig om och stirrade länge på Hannah som stod framför mig. Hon vred nervöst på sig och jag gav ifrån mig ett svagt ”wow..” ”Du ser.. anorlunda ut” andades jag och kramade om henne.

”Har jag blivit så ful?” ”Nej!” skyndade jag mig med att säga. ”Jag menade inte så, jag..”

”Niall” skrattade hon. ”Jag skojade”

”Oh” jag rodnade och hon log snett.

”Jag har saknat dig” ”Jag har saknat dig också” log jag och hon bet sig löst i underläppen. ”Ska vi gå in?”

”Sure. Vilken film vill du se då?” ”Du får välja” svarade jag och log. Hon puffade löst på mig medan hon fnissade och strök undan en hårlock som föll ner över ena hennes öga.

”Vi väljer tillsammans” ”Som förr i tiden” jag blinkade med ena ögat.

”Säg inte så, då låter det som att vi inte setts på jätte länge”

”Det har vi inte” sa jag ärligt. ”Men jag önskar att vi hade det” En lätt rodnad spred sig över hennes kinder och jag log när jag kollade in i hennes ögon. ”Kom” jag tog hennes hand och ledde henne in på biografen.

”Niall..!” Hannah petade mig löst i sidan och jag såg på henne. ”Dem har börjat visa titanic igen, den måste vi se! Kommer du ihåg förra gången?” Jag log vid minnet och nickade.

Jag drog upp mina byxor som halkat ner innan jag gick fram till kassan.

”Två biljetter till titanic” jag la fram pengar och killen nickade innan han gav mig två biljetter.

”Trevlig eftermiddag, sir” sa han och jag flinade.

”Detsamma” När jag vände mig om igen stod Hannah en bit bort och kollade på mig. Jag log och joggade fram till henne.

”Du behöver inte bjuda mig” sa hon när vi gick mot salongen där dem skulle visa Titanic.

”Jo” svarade jag med ett leende. När vi kom in var det redan släckt och reklamen rullade. Jag och Hannah kände oss fram till våra platser och när vi kom fram fnissade vi hysteriskt. Bara någon minut efter att vi satt oss ner började filmen och snart kom jag på mig själv med att hålla Hannah i handen. Men ingen av oss släppte.

 Louis’ Perspektiv:

”Louis, gubben!” ropade mamma ifrån dörren. ”Kommer du ett tag? Du har besök!”

”Kommer!” jag reste mig upp och mina tvillingsystrar såg upp på mig. ”Jag kommer snart” log jag mot dem innan jag gick ut till hallen.

”Kommer du ihåg Lea? Hon i grannhuset? Ni lekte jätte ofta när n..”

”Jag kommer ihåg” jag log och mamma pep exalterat innan hon gick iväg. ”..Hej” log jag mot Lea och kramade henne.

”Hej” svarade hon lika glatt som alltid. Jag satte fötterna i mina skor och ryckte snabbt åt mig en tjocktröja innan jag gick ut och stängde dörren efter mig. ”Dem spelade precis er låt på radion. Ni är jätte duktiga” ”Tack” jag log snett och vi satte oss ner på trappen. ”Vad gör du nu för tiden då?” ”Jag har en lägenhet i Wales, så jag är bara här på besök” förklarade hon. ”Och där studerar jag till designer” Lea hade alltid haft ett öga för mode, så jag förstod att hon skulle lyckas.

”Kommer du ihåg när vi var typ sju och du brukade välja kläder åt mig för att jag tyckte att du var så duktig på det?” skrattade jag och hon nickade. ”Jag kommer ihåg” hon fnissade och jag log stort.

Zayn’s Perspektiv:

Doniya log mot mig medan servitrisen gav oss vår mat. Doniya var älst av mina tre systrar. Vi satt på en rätt så liten italiens resturang mitt i  stan vid ett bord längst in.

”Hur går det med bandet då?” frågade hon och jag ryckte på axlarna.

”Det går väl bra.” svarade jag. ”Fast det är nog rätt jobbigt för Harry just nu”

”Justdet, han har en dotter..”

”Jepp” svarade jag och automatiskt for mina tankar till Lux. Hon är ärligt det sötaste barnet jag sett. Fast hon har ju en så söt mamma, så det kanske inte är så konstigt. Tro inte att jag fortfarande är sådär super kär i Abby, jag har accepterat att hon och Harry är ihop och jag hoppas att dem kommer vara ihop i resten av deras liv. Dem passar bra ihop, men ibland kan jag inte undgå att vara lite avundsjuk på Harry. ”Jag har något till dig” sa jag och Doniya såg på mig med upphöjda ögonbryn. ”Zayn, du behöver inte köpa saker till mig” ”Men jag vill” jag log och räckte henne asken. Hon log mot mig och öppnade den sen försiktigt. Som att det var en bomb eller nått. Hennes ögon blev större och större medan hon tog upp halsbandet.

”Det är jättefint, tack!” utbrast hon och reste sig upp. Hon sprang till min sida av bordet och kramade mig hårt. Jag skrattade och besvarade kramen innan jag hjälpte henne på med halsbandet.

Liam’s Perspektiv:

Niall hade gått på dejt, Louis var hos sin familj, Harry och Abby var hos Harrys föräldrar och Zayn var hos sin syster. Och här satt jag helt forever alone. Ärligt talat så kände jag mig lite övergiven trots att jag är medveten om att det är jag som inte är bra på att planera. Jag trummade med fingrarna på fodralet till ”Scream 4” som jag satt och kollade på. Ensam i bara mjukisbyxor satt jag här i en lägenhet utan att hitta på något. Jag tryckte in popcorn i munnen och kollade förvånat på dörren när någon knackade på. Jag reste mig upp och tuggade snabbt innan jag gick till hallen och öppnade. Danielle slängde sig runt min hals och jag kramade henne förvånat. Jag sköt igen dörren och kysste henne passionerat.

”Vad..” började jag men hon avbröt mig.

”Jag är färdig i USA och kommer bara vara i London nu! Vi kan vara med varandra mycket oftare! Åh, Liam jag klarar mig inte utan dig”

Helt överväldigad kysste jag henne länge medan jag gick mot soffan med henne runt min midja.

”Jag älskar dig” mumlade jag mellan kyssarna. Jag smekte hennes rygg medan hon smekte min nacke.

”Jag älskar dig också”

The End!

_________________________________________

Så vad tyckte ni? Det var slutet

Jag vaknade I Harrys starka armar, solen sken på oss och ett skrik fyllde mina öron. ”Harry.. Vakna” han sov fortfarande. ”Hey curly, god morgon, det är din tur att ta Lux..” mumlade jag igen och drog min hand igenom hans hår.

”Hm” han stönade lågt, öppnade sina gröna ögon och gav mig en sömnig blick innan han stängde dem igen. ”Jag orkar inte” han tog sin kudde och tryckte den mot ansiktet för att dämpa Lux’s skrik som blev högre och högre. Då hon var en och en halv månad nu hade vi låtit henne sova i sitt rum för första gången. Vilket tydligen inte gått så bra eftersom hon låg och skrek när jag kom hem igår och sen hade hon väckt mig en gång i timmen.

Jag muttrade någonting och satte mig upp innan jag drog av täcket. ”Hun..” Harry la sin hand på min och jag kollade trött på honom.

”Nej” muttrade jag och reste mig upp. Jag gick ut ur vårt sovrum och in till Lux rum. När jag kollade på henne där hon låg och sprattlade i sin säng trodde jag för en sekund att hon skulle explodera. Hennes ansikte var rött och ihopskrynklat och hennes kinder var våta. Hon skrek öronbedövande när jag lyfte upp henne och kramade henne mjukt. Jag suckade tyst och drog min hand över hennes mjuka huvud. Plötsligt virar någon armarna runt min midja; Harry.

”God morgon” kramar han mig och jag ser skräckslaget bak på honom. ”Förlåt, skrämde jag dig?” ”Ja och det är inte alls en god morgon”

”Är du sur?” frågade han nervöst och jag suckade.

”Det var meningen att jag skulle kunna sova ut i natt, du sa det.. Men varje timme fick jag gå upp och få henne att somna om medan du låg och sov”

Harry gjorde en min och tog Lux ur min famn. ”Förlåt älskling..” han kysste min näsa och jag suckade.

”Nej” jag svalde och gick ut till vardagsrummet. Jag sätter på TV:n och drar upp benen mot magen innan jag lutar hakan mot mina knän. Jag hör hur Harry sakta tystar Lux; vilket tar ett tag. Runt tjugo minuter ungefär? När han sen kommer ut ser han ångersfullt på mig och sätter sig bredvid mig. Han drar in mig i sin famn, men som svar flyttar jag mig bara längre ifrån honom och fortsätter att stirra tomt på TV:n.

”Babe..” Harry drar mot min vilja in mig i hans famn och kramar mig mjukt. ”Jag är ledsen”

”Jag älskar dig” viskar jag och hans grepp runt mig blir stadigare. Även om jag velat hade jag inte kunnat komma loss. Möjligen om jag sparkade honom i skrevet.

Liam’s Perspektiv:

En dag ledig. Och man kommer inte på en ända sak att göra. Schysst. Man hörde hur kylskåpet öppnades och jag såg upp på Niall. Han hade endast kalsonger på sig, så jag bestämde mig snabbt för att vika undan min blick.

”Godmorgon” sa jag med ett leende innan jag såg ner på min telefon igen.

”Morron” svarade han och ställde ner juicepaketet på bordet. Han hällde upp ett glas innan han satte sig på stolen mitt imot mig. ”Vad ska du göra idag då?” ”Vet inte riktigt, men jag tror att jag åker till mina föräldrar” svarade jag fundersamt och Niall nickade med ett leende. ”Dudå?”

”En kompis från Irland är i London så vi ska äta lunch och sånt” svarade han och jag vickade på ögonbrynen.

”Kanske är det mer än en kompis?” Niall vände ner blicken till bordet och rodnade. Jag hade bara skojat, men när jag såg hans reaktion förstod jag att han gillade henne. Jag förstod automatiskt att det var en tjej eftersom Niall inte gillar killar; bara som vänner. ”Oh my god, Niall! Du är såld på henne, varför har du inte berättat något?!”

”Jag vet inte om hon gillar mig.. Så jag har inte sett någon anledning till att berätta” han såg drömmande ut genom fönstret och jag log.

”Alla gillar dig, jag slår vad om att även hon gör det”

”Tack bro” Niall mötte min blick och jag skulle precis öppna munnen för att säga något när ett brak hördes. Zayn kom in till köket helt genomblöt och jag och Niall stirrade chockat på honom.

”Inte ett ord” väste han varnande innan han  gick vidare till badrummet.

”Hade han kissat på sig?” frågade jag tyst för att Zayn inte skulle höra.

”Nej, han var ju blöt överallt..” Niall rynkade näsan och jag kunde inte låta bli att fnissa.

”Vi måste fråga honom sen..”

Harry’s Perspektiv:

”Harry!” ropade Abby inifrån badrummet och tvekade innan jag stack in huvudet.

”Ja?”

”Kan jag få en handduk?” frågade hon generat och kikade fram bakom duschdrapperiet.

”Ne” skojade jag. ”Du kan komma ut ändå” Hon skrattade och jag tog tag i en vit handduk som jag sen vek ut och höll upp framför mig.

”Kom närmare” sa hon och jag tog ett steg närmare henne. Hon klev ur duschen och jag slöt handduken runt henne. Jag kramade henne länge och kysste hennes axel. Min hand gled ifrån hennes rygg ner till hennes rumpa och hon kysste min kind.

Jag tog tag om hennes midja och bar upp henne. Hon fnissade och jag gick in till vårt sovrum där jag la mig på sängen fortfarande med armarna virade runt henne. Jag kysste henne länge och hon suckade lågt när vi avslutade kyssen. Hon virade in sina fingrar i mitt hår och jag smekte hennes ryggrad. ”..Harry”

”Mhm?” log jag och drog undan en lock som hamnat framför hennes öga.

”Jag älskar dig så otroligt mycket”

”Aaw” log jag och kysste henne från hennes öra, ner över hennes käkben och slutligen kysste jag hennes mjuka läppar. ”Jag älskar dig också”

”Ni har en ledig dag, borde du inte åka till dina föräldrar eller vara med någon kompis?” ”Kan inte du, jag och Lux åka och överraska min mamma och pappa?” frågade jag och Abby nickade med ett leende. ”Torka ditt hår och allt ni tjejer gör så går jag och fixar Lux”

Jag hjälpte Abby upp innan jag gick in till Lux’s rum och bar upp henne i min famn. ”Hey beautiful” viskade jag med ett leende och pussade henne på kinden. Hon gjorde ett gurglande ljud och hennes små fingrar kröktes runt mitt pekfinger. Jag log och tog fram en body som jag satte på henne innan jag drog över en tröja där det stod ”You’ve got that one thing”. Vi hade fått den av Zayn för ett tag sen. Jag tror ärligt att han fortfarande har lite känslor för Abby.

“Kan vi inte baka något? Vi bakar något!” sa Niall och jag fnissade.

”Som vad?” ”Jag vet inte, chokladkaka?” svarade han med en axelryckning. Louis reste sig upp och sprang ut i köket med ett långt ”Jaaaaa!”.

”Harry!” ropade han därifrån. ”Du är bäst på matlagning här, kom hit din krulltott!”

”Hur kommer det sig att du är bäst på att laga mat här men inte har lagat någonting till mig?” frågade jag och såg allvarligt på Harry.

”Kommer Louis!” svarade han och försökte ignorera min blick. Alla andra reste sig upp och gick ut i köket vi också. Niall log stort och började ta fram grejer som mjöl och kakao. Jag satte mig på bordet och såg på medan jag dinglade med benen.

”När kommer vi få träffa Danielle igen då, Liam?” frågade jag och han log.

”Så snart som möjligt” svarade han lyckligt och jag log. Vi hade kommit tillbaka till London för typ fyra timmar sen och nu var vi i Nialls, Liams och Zayns lägenhet. Den var riktigt mysig faktiskt. Deras städare hade varit här för första gången när vi var i New York och deras lägenhet var väldigt fin när man faktiskt såg alla möbler och dem inte var täckta av grejer. Okej, jag överdriver men ändå.

Louis tog ett decilitermått som han fyllde med mjöl medan Zayn slog upp en kokbok.

”Lou, vi har inte receptet ännu” sa han och Louis gjorde en ledsen min. Jag log och följde dem med blicken. Zayn slog upp registret där han sökte med blicken ett tag innan han slog upp en sida. ”Här”

Dem började läsa hur dem skulle göra men efter ett tag lämnade dem över sakerna till Harry.

”Men vad ska ni göra då?” frågade han och killarna tog ett steg bak.

”Vi står för ätandet” svarade Liam och jag skrattade högt. Han log mot mig och Harry hällde i olika saker i en skål.

”Det där ser inte ens ut som kaksmet” påpekade Niall och Harry såg upp på honom med en varnande blick.

*

”Jag går till Lexi, killar” sa jag och dem nickade.

”Du kan lämna Lux här” försäkrade Harry när han såg hur jag fundersamt kollade mot Louis rum där Lux låg och sov. Vi ville inte att hon skulle vakna, så dörren var stängd och hon låg på Louis säng som stod längst in. ”Ring om det är något”

”Såklart” log jag och gick fram till Harry. Han drog ner mig i sitt knä och jag fnissade.

”Klockan är halv tio, jag är inte bekväm med att du går ute såhär sent” viskade han och jag log.

”Det är lugnt, Lexi bor tio minuter här ifrån” svarade jag och kysste hans kind.

”Lova att ringa om något händer”

”Det har jag ju redan lovat” svarade jag och han log.

”Det räcker inte” han smekte min rygg och jag reste mig upp.

”Bye guys!” jag vinkade och alla sa hejdå innan jag drog på mina skor och min jacka. Jag gick ut ur lägenheten och tog trapporna ner till lobbyn. Ute var det mörkt och kylan slog emot mig såfort jag tog ett steg ut. Jag gick så snabbt jag kunde för att komma fram så snabbt som möjligt medan jag hela tiden såg mig omkring. Jag hade en konstig känsla av att jag var iakttagen, men gatorna var tomma. Harrys ord vägrade lämna mitt huvud. Jag är inte bekväm med att du går ute såhär sent.

Längre fram hördes några killar skratta och jag gick till andra sidan vägen, rädd som jag är. Man hörde dem väldigt högt och deras röster ekade mellan husväggarna. När jag såg dem på andra sidan vägen snabbade jag på stegen, medan dem gick långsammare.

”Hej där älskling!” ropade ena och alla andra skrattade. Jag sneglade på dem och rös av obehag.

”Vill du följa med?”

Jag ignorerade dem och gick ännu lite snabbare; om jag fortsatte såhär skulle jag springa fram inom en minut. ”Hallå! Ignorera mig inte, darling!”

Jag svalde medan jag tog upp mobilen för att verka upptagen. Som pricken över i:et började det regna och jag suckade. Killarnas röster suddades långsamt ut och jag började springa för att hinna till Lexi innan jag blev blöt.

Lexi’s Perspektiv:

Jag hade poppat popcorn, fixat en film, ställt fram dricka och köpt tidningar – jag hade inte träffat Abby på tre veckor och jag tänkte inte låta oss ha tråkigt. Fast det är sällan vi har tråkigt tillsammans. Det knackade på dörren och jag öppnade den med ett stort leende. Utanför stod Abby genomblöt och skakade.

”Hej” stammade hon och log svagt.

”Gumman, du är ju genom blöt! Kom in!” jag tog ett steg bak och släppte in henne. ”Vill du låna kläder?”

”Tack” hon log och jag gick med henne till mitt rum. ”Vart är dina föräldrar?” ”Dem är inte tillåtna att vara hemma just nu, så jag vet inte vart dem är” svarade jag och Abby flinade. ”Hur mår Lux då?” ”Bra tror jag, men om det fortsätter såhär kommer hon vara döv snart” ”Vad menar du?!” utbrast jag och gav Abby en tröja och ett par mjukisar.

”Killarnas fans beter sig som att dem brinner såfort hon kommer. Jag borde ge henne hörselskydd” ”Stackars henne” jag gjorde en min och Ab log snett.

”Hon är glad ändå”

”Hur vet du det? Pratar hon?” skojade jag och Abby skrattade medan hon bytte om till kläderna jag gett henne. Hon var lika smal som hon varit innan hon blev gravid. Nästan läskigt smal är hon.  ”Du, hur ont gör det egentligen att föda?” frågade jag när vi gick mot soffan.

”Har vi inte pratat om det ett par gånger nu?” suckade hon och jag satte mig ner.

”Jag fattar inte att du klarade av det”

”När det väl är igång har man liksom inget val” svarade hon och jag gjorde en min.

”Jag har hört att man har många självmordstankar när man föder, är det sant?” ”Inte direkt självmordstankar, men jag ville bara försvinna ett tag” svarade hon och jag höll upp tidningarna och filmerna.

”Vilken?” ”...Tidningarna” sa hon efter ett tag och jag nickade.

”Bra val” vi började bläddra i dem medan vi ibland fällde kommentarer. ”Abby Styles” provade jag och Abby såg upp på mig.

”Sa du något?” ”Nej, det var inget” svarade jag och log snett. ”Du, har du och Harry pratat om att förlova er?”

”Nej, jag är sjutton Lexi..” konstaterade hon och jag såg på henne.

”Men Miley Cyrus har förlovat sig” ”Men hon är också två år äldre än mig” sa Abby och jag nickade.

”Men du och Harry passar jätte bra tillsammans”

”Shut the door, turn the light off I wanna be with you I wanna feel your love. I wanna lay beside you, I cannot hide this, even though I try..”

Jag log och såg ut på killarna. Dem såg så glada ut. Alla hade stora leenden på läpparna och hoppade runt medan dem sjöng och skrattade.

”Hey” någon la en hand på min axel och jag vände mig om.

”Hej!” svarade jag glatt och kramade om Danielle. Det är Liam’s flickvän som han presenterade först igår. Hon har varit i New York den sista tiden så han har inte kunnat göra det tidigare. Men hon är jätte snäll, som en kvinnlig verision av Liam. Dem passar perfekt ihop. ”Hur är det?” ”Bara bra, jag var precis på andra sidan; man ser bättre där. Följer du med?” log hon och jag nickade.

”Sure!” jag slängde en blick på Lux’s barnvagn som stod längst bort mot väggen. Hon sov fortfarande, det såg jag här ifrån. Hon är så söt när hon sover, annars också men nu ser hon så fridfull ut. Som att det inte finns ett ända besvär i hela världen.

Jag ställde mig lutad mot väggen medan jag såg ut på scenen.

”Vill du ha tuggummi?” jag såg på Danielle som höll fram ett paket med mint tuggummi framför mig.

”Nej tack” jag log snett och hon ryckte lätt på axlarna innan hon vände tillbaka blicken till killarna och stoppade in ett tuggummi i munnen. För en sekund svartnade det för mina ögon och jag greppade tag i väggen. Jag blinkade några gånger och allt blev normalt igen, så jag brydde mig inte om att påpeka det som hänt. Jag såg på Harrys glada ansikte och automatiskt fick jag själv ett leende på läpparna.

Jag satte mig ner på golvet och Danielle följde mitt exempel genom att sätta sig ner hon också.

”Hur länge har du och killarna känt varandra?” ”Typ ett och ett halvt år” svarade jag och vred på mitt armband. (Jag hoppade ju alla nio månader när hon var gravid)

”Wow” flinade hon. ”Abby och Harry sitter i ett träd..”

”Avsluta inte det där” sa jag varnande och hon skrattade. ”Hur länge har du känt Liam då?”

”Vet inte, men det är ett bra tag nu. Fast du har känt honom längre” ”Du är skonad som har honom som pojkvän” jag log och la huvudet på sne medan jag skådade henne.

”Säger du att du vill ha Liam som pojkvän?” ”Hahah, nej!” skrattade jag. ”Jag sa att du har tur. Tre fjärdedelar av alla där ute vill ha honom som pojkvän” jag nickade ut mot alla fans och hon log.

”Du har rätt, jag har tur” hon log drömmande medan hon såg på Liam. ”Han är världens bästa” Jag harklade mig menande och hon flinade. ”Bättre än Harry till och med” ”Det där är inte sant” flinade jag och hon nickade.

”Jo, han är bättre. Liam ska ta mig på middag ikväll” skröt hon sarkastiskt och vi skrattade.

”Till McDonalds” skojade jag och hon fnissade hysteriskt.

”Hoppas jag får nått bättre än en Happy Meal”

”Kyckling vingar kanske?” fnissade jag och hon rynkade näsan medan hon skrattade. Det såg oerhört roligt ut.

Niall gjorde ett hopp när han gick av scenen medan de andra killarna gick av vanligt. Alla skrattade åt Niall som hoppade runt helt speedad och drog i mitt och Danielles hår. Han gjorde det inte så att det gjorde ont, bara höll på med det liksom. Louis drog in mig i hans famn och jag skrattade.

”Du är svettig” mumlade jag och han flinade.

”Moahahah”

”Släpp mig, du är ju blöt..!” skrattade jag och sträckte mig efter Harry. ”Hjälp mig då!” ”Kommer!” Harry sträckte upp armarna och lekte spindelmannen fram till mig och Louis. ”Du får henne aldrig!” sa Louis med samma dramatiska röst som i filmerna.

”Ge mig henne på det svåra sättet, eller det lätta” sa Harry minst lika allvarligt. Jag skrattade och Louis la mig över hans axel.

”Eey!” utbrast jag när han sprang iväg med mig.

”Jag kommer!” ropade Harry efter oss och jag fnissade. Louis gömde sig bakom väggen och log spänt. När Harry kom springande förbi oss ropade Louis ett ”BÖ!” och Harry skrek högt. Han gled ner på golvet med handen på hjärtat medan han stirrade chockat på Louis. ”Jag fick en hjärtattack!”

Louis satte ner mig och skrattade högt. Man hörde resten av killarna skratta där borta och jag gled fnissande ner bredvid Harry. Han virade armen om mina axlar och skrattade han också. ”Ni är sjuka” log han och Louis log stolt.

”Jag vet”

Paul kom rullande på barnvagnen och Harry reste sig upp. Han tog upp Lux i sin famn och hon stirrade på honom med sina stora, blåa ögon.

”Hej” sa han med bebis röst och jag såg leende på. Jag vände mig om för att se om killarna och Danielle tänkte komma och gissa vad jag såg? Man kunde inte annat än le. Liam tryckte upp Danielle mot väggen medan han kysste henne passionerat. Zayn och Niall som kom efter busvisslade och Liam sneglade bak på dem. På den korta blicken hann han ge dem världens mördar blick, vilket påkallade Louis uppmärksamhet. Han sprang fram till dem, ropade ”Hej!” och sprang sen iväg.

Liam tog ett steg bak innan han satte fart efter Louis.

”LOU! Stanna!” ropade han och kom ikapp Louis som skrattade så mycket att jag trodde att han skulle kissa på sig. Dem började skojbråka medan Danielle kom fram till mig.

”Killar..” suckade hon lyckligt och jag brast ut i skratt. Jag sneglade bak på Harry och bet mig löst i läppen när jag såg hur Lux höll i hans finger och han pratade med henne på ett gulligt sätt.

Det här måste vara sjukt svårt för Harry, jag menar; han är ju världskänd och sen får han en dotter när han är arton. Det måste nog ta lite på energin..  Jag har hittat så mycket att bli orolig och ledsen över att jag inte sett vad jag hade framför mig. En otrolig pojkvän som inte tänker lämna mig i första taget

Harry’s Perspektiv:

”Harry, jag är inte säker på det här” mumlade Abby och såg oroligt ner på Lux som sov i barnvagnen.

”Kom nu” jag la min arm runt hennes midja och försökte förmana henne att följa med mig in på flygplanet.

”Är det ens lagligt att flyga med ett spädbarn som är en månad?” frågade hon och jag såg desperat på killarna.

”Jag tar henne” Zayn tog barnvagnen och Abby såg osäkert på när han gick in i planet.

”Det är ett privatplan, så barnvagnen kan stå bredvid oss hela tiden. Ingenting kommer hända” ”Jag tror inte att man får åka med ett fyra veckors gammalt barn” protesterade hon och jag smekte hennes kind.

”Jag har pratat med dem om det och vi får, jag skulle aldrig låta er åka om det inte var säkert”

”Kan jag inte få stanna hemma med henne?” frågade hon och jag försökte få in henne i flygplanet.

”Nej, du är redan så trött och jag vill att du ska kunna sova lite. Jag och killarna kan ta hand om henne så får du vila på hotellrummet” ”Varför måste vi åka?” hon såg på mig och jag suckade tyst.

”Jag vill inte vara utan er i en hel vecka, snälla följ med nu. Jag vet att du inte är flygrädd” ”Nej, det är jag inte men..” började hon, men avbröts av att jag la henne över min axel och tog tag i hennes ben. ”Harry, släpp ner mig..! Vad gör du?” ”Ni kan stänga, vi är färdiga” sa jag till flygvärdinnan som skulle åka med oss. Hon log och nickade och jag gick in i planet. Jag hörde hur hon fnissade efter mig medan Abby slog på min rygg för att jag skulle släppa.

”Släpp ner mig och stanna planet!” protesterade hon och jag släppte ner henne i ena stolen. Planet började rulla och Abby såg sig omkring. ”Vart är Lux?”

”Hon är här bak!” ropade Niall och Abby gav mig en dödsblick innan hon tog ett djupt andetag och såg ut genom fönstret. Hon spände käkarna och jag satte mig bredvid henne.

”Inget kommer hända med Lux” försäkrade jag och drog in henne i en kram.

”Jag är så trött” viskade hon och lutade sig utmattat mot min axel.

”Du har inte sovit bra sen hon föddes, jag förstår det..” svarade jag och hon virade armarna runt min mage. Jag nuddade mina läppar mot hennes kind och såg in i hennes ögon. ”Försök sova nu, vi lyfter om några sekunder och sen är det flera timmar tills vi landar i New York. Jag kan ta hand om Lux, sen vill säker nån i crewet också hjälpa till”

”Tack Harry” snyftade hon och jag kysste hennes hals.

”Jag älskar dig så jävla mycket, vet du det?”

”Jag älskar dig också”

”Killar, v..” jag stannade upp mitt i en rörelse och kollade på min dotter.

”Vad tycker du?” frågade Niall förväntansfullt.

”Gillar du mössan?” frågade Zayn och jag skrattade högt.

”Den är brilliant!” skrattade jag och satte mig ner bredvid Niall.

”Jag visste att du skulle gilla den” suckade Niall lyckligt och jag flinade. Lux började gråta igen och hon skrek så att jag trodde att hon skulle tappa rösten. Zayn sträckte fram den skrikande bebisen och jag tog emot henne. Jag är inte så bra på att trösta Lux, jag vet liksom inte hur man ska göra. Allt jag vet är att man ska klappa dem lätt på ryggen och hyscha dem. Fast det hjälper inte när det gäller min dotter.

”Jag kan ta henne” erbjöd Liam och jag såg avvaktande på honom innan jag skakade på huvudet.

”Du ska inte behöva ta hand om henne.”

”Men jag vill. Jag gillar småbarn och jag har faktiskt tagit hand om henne förut. Snälla?” bad han med ett leende och jag såg ner på Lux som var helt röd i ansiktet.

”Tack” sa jag ärligt och Liam tog Lux ur min famn med ett leende.

”Hej, sötis” sa Liam med bebis-röst och såg ner på Lux. Jag log och såg efter honom när han gick och satte sig lite längre bort.

”Alla våra fans vet att vi ska landa i New York, hur ska vi göra med henne? Hon kommer bli jätte rädd, hon har inte fått ”träffa” våra fans ännu..” sa Louis och jag såg på honom medan jag ryckte på axlarna.

”Det finns väl inte så mycket vi kan göra, right?” ”Jo, vi kan be dem som jobbar där att säga i högtalare att fansen inte får skrika och vara vilda” föreslog Niall och alla rynkade näsan.

”Jag tror inte att dem skulle lyssna”

”Vi måste faktiskt hälsa på fansen, det är första gången vi är i New York” konstaterade Louis och jag såg på honom.

”Men vi var här på vår turné..?” sa jag fundersamt och Louis skrattade.

”Jo fast.. Jo..”

Abby såg besvärad ut där hon gick med Lux i famnen.

Jag placerade min hand på hennes korsrygg och böjde mig fram. ”Gå före till bilen, jag ska bara skriva några autografer”

Hon nickade och vi gick igenom gaten så att alla fans såg oss. Dem skrek högt och Abby mötte min blick. Lux började gråta och Abby suckade tyst. Paul och vår stylist gick med Abby mot bilen medan de andra i crewet väntade på mig och killarna.

”LOUIS!!” ”NIALL!” ”HARRY!” ”LIAM!” ”ZAYN!”

”LIAM!”

Jag gick fram till en tjej med långt mörkt hår som började gråta när jag kom fram.

”Hey” log jag och hon skrek rakt ut.

”Jag älskar dig!” ”Aw, jag älskar dig också” svarade jag och såg på henne. ”Vad heter du?”

”Maddie” svarade hon och jag signerade skivan hon höll fram.

”Fint namn”

”Lux också” sa hon och jag såg upp. Jag log snett och sneglade bak på Abby som gick ut ur flygplatsen med Lux i famnen.

”Tack” sa jag innan jag gick vidare med ett leende på läpparna.

”Jag kan inte fatta att du har en dotter, Harry! Du är arton! Och hon är inte värd dig som pappa, lämna dem och satsa på karriären!”

Jag såg på henne innan jag gick vidare utan att ge henne en autograf eller en bild. Ska dem prata dåligt om mitt barn så fattar dem väl att dem inte får min uppmärksamhet? Jag vet att jag är ung, men det betyder inte att jag tänker lämna Lux och Abby. Jag har minst lika stort ansvar som Ab. Jag har fått världens sötaste dotter och jag tänker inte låta någon trakassera henne.

Niall’s Perspektiv:

Louis parkerade bilen och vi klev ut ur den. Jag såg upp på höghuset medan jag gav ifrån mig ett ”oooh”.

”Dem bor på fjärde våningen, kom” Liam började gå mot porten och vi alla följde efter honom. Färgerna gick i guld och rött och i taket hängde en stor takkrona.

”Wow” log Louis medan vi gick mot hissen.

”Hahah, dem har pyntat hissen också!” skrattade jag och såg mig omkring.

”Lite onödigt kanske” Zayn såg på sig själv i spegeln och drog sin hand igenom sitt hår. Liam puffade till honom och Zayn mumlade något i stil med: ”Jag behöver min tid”. Jag fnissade och hissen plingade till.

”Okej, dörren längst bort till höger..” mumlade Liam för sig själv medan han såg sig omkring. Han fick ett leende på läpparna och joggade fram till ena dörren. Han vinkade dit oss och jag läste på lappen på dörren Styles och Palmer. Jag skrattade lågt och Liam knackade på.

En minut, en och en halv, två minuter..

”Säg inte att dem fortfarande sover” stönade Zayn och lutade sig mot väggen. ”Dem visste ju att vi skulle komma.”

”Jag ringer honom” Louis drog upp sin mobil och några sekunder senare stod han med den tryckt mot örat och väntade på svar. ”Harry? Hallå? Vart är ni?”

Hans ögon blev långsamt större och vi alla såg oroligt på varandra. ”Va?! Hallå..? Harry!! Är du där?! Hur mår du?!”

Han stoppade ner mobilen i fickan och började rusa ner för trapporna. Det tog inte lång tid innan vi alla sprang efter honom, panikslagna.

”LOUIS!” skrek jag utan att få svar.

”Stanna! Vad händer?!”

”Skynda er!” svarade Louis bara stressat.

”Varför?! Vart var dem?” frågade Zayn medan jag snubblade till på ett trappsteg. Min hälsena började värka, men jag fortsatte springa.

Vi sprang ut på parkeringen efter Louis som hoppade in i bilen. Han startade den och vi andra fick på gränsen till hoppa in i farten. Louis satte fart över parkeringen och ut på vägen.

”Är du snäll och förklarar för mig vad som pågår?” frågade Liam irriterat och kanske lite argt.

”Abby är på sjukhuset” svarade Louis med ett lyckligt leende.

”Och det är du glad för?! Är hon okej?!” utbrast jag förvirrat.

”Ja, det är klart jag är glad..!” svarade Louis och jag drog mig förtvivlat i håret. ”Hon ska ju föda!”

Jag stannade mitt i en rörelse och stirrade länge på honom. Alla satt stilla och tysta, innan jag, Liam och Zayn samtidigt började prata.

”Kör snabbare!” ”Fortare, Louis!!” ”GASA!”

”Vi måste hinna i tid, tryck lite på pedalen Tommo!”

”GO GO GO!!"

”Harry, varför är du inte där inne med henne?” flåsade jag medan jag rusade fram till Harry som hade stirrig blick. Han var svettig i pannan och lite blek.

”Jag pallar inte, hörni” viskade han svagt och sjönk ner på en av de hårda plaststolarna. ”Jag är så feg..!” han gömde ansiktet i händerna och Louis satte sig bredvid honom.

”Harry” han klappade honom på ryggen och jag satte mig på hans andra sida.

”Jag kommer svika henne och barnet.. Jag kommer vara världens sämsta pappa!”

”Men varför inte försöka börja med att stötta henne nu?” alla såg på Zayn som precis uttalat orden. Han såg osäkert på Harry, som att han behövde en bekräftning över att han inte sagt någonting fel.

”Jag är rädd” Harry såg ner i marken och torkade den ensamma tåren som runnit ner för hans kind. En klump bildades i min hals och hur mycket jag än svalde så försvann den inte.

”Harry” pep jag svagt och hoppades att jag inte skulle börja gråta. ”Gå in till henne, du behöver vara där för henne. Jag vet att ni klarar det, tänk bara tillbaka på allt annat ni har klarat”

Harry drog in mig i en kram och snyftade mot min axel.

”Tack” viskade han och jag gav honom en broderlig klapp på ryggen. Han reste sig upp och log stelt innan han försiktigt öppnade dörren och gick in. Alla andra sjönk ner på varsin stol och suckade djupt. Jag skakade nervöst på mitt ben medan jag stirrade på klockan. Jag tror att jag aldrig varit såhär nervös. Herrejesus, undra hur nervös Harry är om jag är såhär nervös och det är inte ens min bebis..

Abby’s Perspektiv:

Jag vred mig i smärtor och pressade ihop ögonen i hopp om att allt bara skulle vara en dröm. Jag visste att det skulle göra ont, men inte såhär ont. Jag kände för att skrika, som man sett att dem gör i filmer; men jag försökte fokusera på att inte skrika, så då kanske jag inte känner smärtan lika mycket? Om jag fokuserar på nått annat? Smart va?.. Fast det funkade inte.

”Ge henne smärtstillande eller nått..?!” sa Harry panikslaget och grabbade tag i min hand. ”Syrgas kanske?”

”Abby har sagt att hon ville göra det här utan syrgas och nu är det ändå försent. Det skulle hjälpa när förlossningen redan är över”

Förlossning är ett sånt pinsamt ord. I vanliga fall hade jag blivit generad, men nu var det så många andra känslor som fyllde min kropp.

”Jag kommer svimma” flämtade jag och Harry smekte min panna.

”Jag finns här” han satte sig på en stol bredvid min säng och höll hårt i min hand. En första tår rann ner för min kind och jag kved till. Det värsta måste nog ändå vara att veta att det inte finns någon utväg. Jag måste föda barnet och jag måste klara den här smärtan.

*

Jag låg helt genomsvettig i sjukhus sängen med en sval filt över mig och med världens minsta människa vilandes på mitt bröst.

Jag såg upp på Harry som stod med händerna i fickorna och stirrade ner på det lilla barnet.

”Vill du inte hålla henne?” frågade jag och han såg upp på mig. Jag log lite när jag såg att han var tårögd.

”Hon är så liten”

”Hon är din dotter” kontrade jag och han log. Jag bärde försiktigt upp henne och räckte över henne till Harry. Han drog efter andan och kollade länge på henne. ”Hon är otrolig” viskade han och hon gjorde ett gurglande ljud.

”Du kan få ta in killarna nu. Dem dör säkert av förväntan” jag log stort och Harry kramade barnet mjukt. Han räckte över henne till mig och jag tog emot henne med glädje. Jag rörde vid hennes små fingrar och mjuka kinder medan jag pratade med henne med ”Bebis röst”. Jag sa egentligen inget speciellt, bara typ ”hej” och sånt.

”Oh my god” hörde jag ovanför mig och jag såg upp. Liam såg ner på bebisen med tårfyllda ögon och särade läppar.

”Vill du hålla henne?” log jag och han nickade sakta.

”Tappa henne inte” flikade Harry in och jag såg allvarligt på honom.

”Liam tappar henne inte” sa jag och han såg oroligt på medan jag lät honom lyfta upp henne. Han gungade henne sakta i sin famn och ett leende lekte på hans läppar. Jag lät dem andra killarna hålla henne också innan dem gick ut och lämnade mig och Harry ensamma med henne.

”Hon har din näsa” log han och satte sig bredvid mig. Han drog sitt pekfinger över hennes kindben och la armen om mig.

”Och dina fantastiska ögon” svarade jag och log upp mot honom. Han böjde sig över mig och kysste mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han la bebisen i den lilla sängen bredvid min.

”Jag hoppas inte att hon är allt för lik dig, då kommer hon ha killarna efter sig hela tiden” log han innan han kysste mig.

”Vad tycker du hon ska heta?”

”Något lite ovanligt kanske.. Inte för ovanligt, men inte heller något jätte vanligt” funderade han och jag tog hans hand.

”Jag är rädd att vi inte klarar av det här..” mumlade jag.

”Vi klarar av allt”

Lexi kom ut snubblande på höga klackar och hon stängde dörren med ett brak efter sig.

”Oh” hon hoppade till och kom fram till mig. ”Abby” hon sjönk ner bredvid mig och la handen över mina darrande axlar.

”Kan vi åka hem?” snörvlade jag och hon nickade.

”Jag ringer och frågar om killarna kan hämta oss”

”Nej, Harry kommer bli så orolig” jag drog bort tårarna med utsidan av handen medan Lexi drog upp sin mobil.

”Då ringer jag Niall” hon fick en glimt i ögat när hon sa hans namn, men jag kunde inte tänka på något annat än Ben. Min förredetta pappa.

Innan jag hunnit protestera höll hon mobilen mot örat och började prata halvt stressat med Niall. Jag knep ihop ögonen och bet mig i kinden för att inte skrika rakt ut hur jävla arg och trött jag var.

Alla tror att jag dragit en vinstlott som är ihop med Harry Styles och är kompis med One Direction. Visst, det har jag, men för mig är dem bara Harry, Niall, Liam, Zayn och Louis. Och när någon säger att den vill vara jag känner jag för att skratta. Det är inte lätt; alla fans som 24/7 går runt och hoppas att jag dör, alla minnen och tanken på att jag är sjutton och ska få ett barn. Jag vet inte vilket av dem som är mest skrämmande.

Jag kollade rakt ut i mörkret med  tårar rinnande ner för kinderna. Min värld faller samman, det finns ingen ljus som lyser upp mörkret. Vågorna av mina tårar har slagit sönder murarna och nu kan inget stoppa all ångest som fyller mig. Jag är blind – jag ser inga färger längre. Allt är grått och svart och trist.

Jag mådde illa och en smak av metall fyllde min mun. Hur det blev det såhär? Vad gick snett? Jag behöver svar som jag vet att jag aldrig kommer få. Jag tog en chans och jag kan inte klandra någon annan än mig själv. Jag försökte ignorera allt, men jag visste att det fanns där och nu har det slått tillbaka. Stort.

Harry’s Perspektiv:

”Hey babe” jag drog in Abby i en kram och pussade henne på näsan.

”Hej” svarade hon och försökte le, men jag såg att det var fake.

”Hur är det?” frågade jag oroligt, men jag försökte le bort det oroliga. "Du ser ledsen ut"

”Jag är bara trött”

”Okey..” mumlade jag och vi började gå mot starbucks. Abby hade ett par svarta jeans, en grå hoodie och en svart skinnjacka. Hon hade luvan över huvudet och håret låg över hennes axlar. På fötterna hade hon ett par vita converse  och hon hade en naturlig sminkning. Hon var vacker, med andra ord. Otrolig, något sorts mirakel.

Abby’s Perspektiv:

Jag och Harry klev in på starbucks och allas blickar flyttades till oss när någon i kön utropat ett ”herregud!”.

”Jag tar ett bort” sa jag och Harry nickade innan han ställde sig i kön och jag gick bort till ett ledigt bord längst in i ena hörnet. Jag såg på medan Harry beställde och när han tog bild med en tjej i fjorton års åldern. Han log hela tiden och det skärde i hjärtat av att jag inte också kunde vara så glad och positiv till allting. Man borde bli deprimerad av att vara med mig. Jag är verkligen tacksam över att ha Harry i mitt liv, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

”Madame” Harry placerade en Chai latte framför mig med ett stort leende.

”Aaw” jag log och tog en klunk av det.  Harry flätade ihop våra fingrar och såg mig djupt i ögonen.

”Jag älskar dig” viskade han mjukt och jag log.

”Jag älskar dig också, Hazza” svarade jag och han smekte min hand med sin tumme.

”Jag menar allvar, du betyder verkligen hur mycket som helst för mig”

Några månader senare:

Jag stod lutad mot dörrkarmen medan jag kollade in i det gulliga rummet som gick i brunt och rosa. Bruna kuddar med rosa prickar prydde spjälsängen och längs med ena väggen stod det en byrå. Spjälsängen här inne var större än den i mitt och Harrys rum, men det var för att bebisen ändå kommer sova i sitt rum efter ett tag.

Två armar virades runt min midja och ett par läppar pressades mjukt mot min hals. Harrys kyss fick mig fnittrig och jag vände mig om med ett leende. Vår lägenhet var perfekt; inte för stor och inte för liten. Vi hade precis packat upp det sista och trots att jag gått runt i lägenheten flera gånger blev jag överraskad såfort jag gick in i ett rum. Bebisen skulle födas snart och det skrämde både mig och Harry, trots att han inte ville erkänna det. Han blev mer och mer nojjig över saker och han hade köpt fler nappflaskor än nödvändigt. Han var rädd att ”vi skulle ha missat någonting” trots att han såg att vi redan hade tre.

”Är du trött?” Jag nickade tyst och han tog min hand innan han ledde mig till sovrummet. Borsta tänderna hade vi båda gjort för länge sen.

Harry la sig bredvid mig i sängen och la armen över mig. Hans hand vilade på min mage och hans läppar trycktes försiktigt mot min axel.

”När imorgon ska killarna komma?” ”Elva” Harry log och jag kollade bak på honom. Jag drog min hand igenom hans lockar innan jag slöt ögonen. Han kysste mig och jag sneglade ner på min mage. Snart. Doktorerna hade sagt att jag skulle föda igår, men nejnej. Bebisen ville se mig och Harry på helspänn lite till

Jag skvätte försiktigt vatten i Nialls ansikte och hans ögonlock fladdrade till. Han stönade lågt och försökte le, men det såg mer ut som en grimas.

”Varför ligger jag på golvet?” frågade han hest och svagt. Jag ställde undan vattenglaset och vi alla såg ner på honom.

”Du svimmade” sa Louis forskande och Niall såg frågande på oss.

”Har du ont någonstans?”  frågade Zayn och Niall kände efter.

”Jag tror att jag kommer få en bula på bakhuvudet.. Men jag tror att jag är okej” han blinkade och vi alla pustade ut.

”Ska jag hjälpa dig upp?” Han nickade sakta och Liam tog tag i hans hand. Han drog upp Niall som stönade lågt.

”Jag ljög, jag tror att jag kan ha stukat handen..”

Han gick sakta och satte sig i soffan. Han sjönk ner bland kuddarna och jag höll menande upp telefonen.

”Ska jag ringa ambulans?” ”Ne, men jag ska ta ett glas vatten..” Niall började resa sig, men Louis skyndade sig om honom medan han sa åt Niall att sitta kvar.

Abby’s Perspektiv:

Det bankade på dörren och jag och Lexi såg samtidigt på varandra.

”Abigailey Palmer?” sa en mörk röst och jag stelnade till. ”Det är polisen”

”Shit, det är en fullgubbe utanför, ring polisen!” pep Lexi medan hon gick ner på knä.

”Jag tror att vi inte behöver ringa polisen, den är redan här” jag pekade mot dörren medan jag himlade med ögonen.

”Öppna dörren!”

Lexi började sakta krypa mot hallen och när hon väl var framme kikade hon ut ur titthålet. Hon flämtade till och sjönk ner igen innan hon snabbt kröp fram till mig.

”Han är fan fyrtio bast, ring polisen och säg att en våldtäcksman vill bryta sig in i lägenheten!”

”Lexi” viskade jag allvarligt. Hennes meningar fick mig faktiskt att bli rädd.

”Du får öppna” ”Nej, du får öppna varför ska jag öppna?”

”Vi gör det tillsammans” vi gick fram till dörren och öppnade den med säkerhetskedjan på. Jag kikade ut på mannen med polisuniform och skäggstubb utanför min dörr. Han kollade tillbaka på mig och jag tog reflexmessigt ett steg bak.

      (Tänk er att hon är 17)          (Tänk er att den svarta tåren inte är där)

”Uuhm.. Hej?” började jag nervöst och han sträckte på sig.

”Är du Abigailey Palmer?”

”Hurså?” undrade jag och han höll upp en polisbricka.

”Har du något emot att följa med till stationen?” frågade han och jag ryckte till.

”Varför då, ni tror väl ändå inte att jag har gjort något?” ”Nej, men din pappa sitter i domstolen eftersom vi har fått in ett anonymt brev om att han misshandlat dig och din mor. Vi behöver åtminstånde en av er där för att kunna fängsla honom.” ”F-fängsla?” stammade jag.

”Ja, det är ett allvarligt brott att misshandla ett barn och sin fru. Ja, det är ett brott att misshandla vem som helst. Kan du öppna dörren?” ”O-okej” viskade jag. Helt plötsligt kändes det som att jag var tio igen och ville börja gråta. Jag stängde dörren för att dra av haspen innan jag öppnade den helt igen.

Han gjorde en gest ut mot korridoren och jag stoppade fötterna i mina skor. Jag drog åt mig min väska och vinkade till mig Lexi som upprepade min process. Chockat följde vi efter honom ner till hans polisbil som vi sen hoppade in i. Jag såg upp mot killarnas lägenhet innan bilen började rulla.

Vi gick in i rättegångssalen och jag greppade tag i Lexis hand i full panik. Det var helt knäpptyst och golvet knarrade under våra fötter. Jag och Lexi satte oss på en bänk snett bakom pappa. Jag sneglade på honom och han kollade tillbaka på mig. Han hade en helt nollställd, kall blick. Den visade inga känslor. Jag svalde och såg fram på dommaren. ”Jaha, är alla samlade?” sa hon med hög, skrämmande stämma. Ett mummel fyllde salen och jag tog ett djupt andetag. ”Abby Palmer, kan du komma fram?” hon kollade ut över ”publiken” och hennes blick stannade på mig. Hon log ett lugnande leende och jag sökte svar i Lexis ögon. Hon mimade ett sätt dit honom och jag reste mig upp. Allas blickar landade på mig och jag stirrade ner i marken medan polisen som hämtat oss styrde mig till ett litet ”bås” bredvid dommarens. Jag satte mig ner och såg osäkert på Lexi. Hon log ett medlidande leende och jag försökte fylla lungorna med luft.

Jag harklade mig nervöst och började hålla på med mina händer för att försöka lugna ner mig. ”Så du är alltså dotter till Ben och Maja Palmer?” sa hon och jag nickade långsamt. ”Och han har misshandlat er i hur många år?” ”Protest!” pappas advokat reste sig upp med ett finger i vädret och jag sneglade upp på honom.

”Sitt ner i salen!” svarade dommaren barskt innan hon såg vänligt på mig.

”J-jag..” stammade jag och såg ut över salen. Min haka började darra och jag såg på Lexi. Hon såg på mig med blicken som sa jag finns här, du har inget att vara rädd för. ”Sen jag var tio”

Alla drog efter andan och jag kollade ner på min arm. Ett stort ärr löpte över min handled och jag drog i tröjkanten för att dölja det.

”Tio år” viskade någon som satt bredvid Lexi. ”Stackars flicka, sätt mannen i fängelse bums”

”Har du några ärr eller blåmärken eller något du kan visa oss?”

Jag tog ett djupt andetag. Det gäller nu, nu eller aldrig. Det är min tur att slå tillbaka. Jag vet att det är upp till mig på något sätt, att göra det rätta. Det är inte försent. Jag satte handflatorna på bänken framför mig och tryckte mig upp ur stolen. Tårarna vällde upp i ögonen och jag tvingades gå fram till dommaren. Men där stannade jag och stirrade ner i golvet. ”Du har ingenting att dölja för oss, Abby” sa hon med sin skarpa ton och jag hasade upp tröjärmen. Jag började med att visa henne ärret över handleden. ”Hur gick det till?” ”Är det verkligen nödvändigt, miss?” sa jag darrigt och hon såg på mig. Hon behövde inte säga något, utan jag drog bara ner tröjärmen.

”Han slog mig med en ljusstake” sa jag tyst och sneglade på pappa som stirrade tomt framför sig.

”Ack ack” sa dommaren. Hon lät som en anka som satt i halsen. ”Något mer?” Jag drog upp tröjan och blottade magen en bit. Jag visade blåmärket på min höft och hon såg menande på mig.

”Knytnäven”

Alla i publiken viskade upprört med varandra och en dam i femtioårsåldern satt och grät medan hon bad till gud att pappa och jag aldrig skulle ses igen så att han inte kunde skada mig.

”Är du färdig eller har du mer? Alla bevis kommer hjälpa till”

”Jag har fler, men jag visar gärna inte..” mumlade jag.

”Är du rädd, Abby?” sa hon högt och tydligt. ”För din pappa?” Jag såg på honom och en tår rann ner för min kind. Varför tvingade dem mig till det här?!

”..Lite..” pep jag och hon såg på mig.

”Och du vill inte att han ska få tag i dig?” frågade hon. Vad var det för fråga?! Han är trots allt min pappa.

”Jag vet inte..”

”Visa mig det andra märket är du snäll” sa hon och drog mig över armen för att visa att allt var okej.

”Hur vet du att jag har fler?” frågade jag och hon drog lite på munnen.

”Jag vill gärna säga att det är för att jag är proffesionell, men du sa det förut”

Jag drog upp mjukisbyxorna och visade mitt knä. Det var värst av alla sår jag hade. Alla drog efter andan och jag drog fingret över ärret. Just på det var huden sträv och blodrött blandat med blått.

”Det var en kniv..” sa jag och hon såg på pappa med blicken som sa är du seriös? En kniv?!

”Abby” pappas slutkörda, hesa röst ljöd genom salen och jag kollade snabbt på honom. ”Jag älskar dig och det måste du veta. Du är min dotter och kommer alltid att vara. Min lilla flicka. Kommer du ihåg när den där hästshowen kom till stan och du ville så gärna gå? Maja kunde inte ta med dig för att hon var allergisk för hästar och du grät i flera timmar. Jag kom hem från en av säsongens viktigaste matcher för att gå med dig. Kommer du ihåg det?” Jag nickade stumt medan tårarna rann ner för mina kinder. Jag fick en blick av dommaren som sa att jag kunde gå ner och sätta mig på bänken igen, vilket jag halft gjorde. Jag stannade på vägen och såg på pappa som fortsatte. ”Du satt på mina axlar och jag har aldrig sett dig så glad. Du var ivrig över den där showen i veckor. Jag kände mig som en pappa och jag kommer alltid vara din. Jag skulle aldrig göra illa min flicka som jag älskar mest i hela världen” Det jag trodde höll på att vara förlåtelse för min pappa byttes snabbt ut mot ilska. Säger han att han inte har gjort det han gjort?! Låter han dommaren tro att han faktiskt inte har gjort illa mig och förstört mitt liv? ”Du ljuger” viskade jag och han såg på mig.

”Abby, jag har inte gjort illa dig och din mamma” sa han med hög ton och jag tog ett steg bak.

”Du ljuger! Du har förstört mitt liv, det minsta du kan göra är att stå för det!” sa jag frustrerat.

”Är du hög eller? Varför skulle jag göra illa dig?” sa han och när jag inte svarade nästan skrek han:”Svara!”

”För att du är en självupptagen...” utbrast jag och knöt händerna för att inte skrika. Jag försökte komma på ett ord att använda. ”Råtta..!” avslutade jag och blev genast arg på mig själv. Råtta? ”Du bryr dig inte ett dugg om mig och du är inte alls min pappa! Jag skulle hellre bli av med min vänstra hand än att bli kallad din dotter” jag rusade ut ur salen och sjönk ner på en bänk utanför. Jag gömde ansiktet i händerna och vek mig på mitten medan jag grät av ilska.